Star Trekking: Att djärvt färdas till redan utforskade platser

Space. The final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. It’s five year mission; to explore strange new worlds. To seek out new lifeforms and new civilization. To boldly go where no-one has gone before”

Fråga slumpmässigt personer på gatan och samtliga kommer att kunna återge åtminstone delar av detta citat. Introt har blivit ikonisk för Star Trek och en inspiration för i princip all efterföljande science fiction.

Anledningen att ni just nu läser detta i skrift har flera förklaringar.

Den första är att då Henrik Ström är väl igång med sin serie Vägen till Whovianism så var tanken att köra en serie parallellt med detta. Och vilken serie är bättre lämpad än en som är nästan lika gammal som Doctor Who, har ett liknande tema och har blivit en institution för flera generationer fans. Det är också intressant att ställa de här serierna vid sidan av varandra då Doctor Who är en tydligt brittisk produktion medan Star Trek istället har tydliga drag från den amerikanska science fiction-scenen.

Den andra anledningen att ni läser detta istället för att titta på ett videoklipp är den tidigare nämnda incidenten då vi på Munväder utsattes för stöld. Vi tidpunkten var jag igång med att klippa den första videon och tappade helt motivationen för att börja om från början. Istället för att göra videon igen så beslutade jag att recensionen på första säsongen kommer att föregå som en textrecension. Men de två kommande säsongerna kommer att bli videorecensioner.

Men låt oss starta recensionen. Den version jag har kollat på är den som ligger på Netflix, vars version innehåller en grafisk uppdatering på specialeffekterna och gjordes 2006. Detta innebär att kommentarer kring specialeffekter inte kommer att vara helt rättvisande då vissa gamla effekter har bevarats medan vissa fått en uppdatering.

Den första säsongen av Star Trek TOS som visas på Netflix innehåller 30 avsnitt i 1-timmesformat, med andra ord innehåller den också det ursprungliga pilotavsnittet ”The Cage” som ansågs för intellektuellt för den amerikanska tv-publiken vid tillfället. Istället så beställdes ytterligare ett pilotavsnitt, mycket sällsynt företeelse även vid denna tidpunkt, med titeln ”Where No Man Has Gone Before”.

”The Cage” skiljer sig från det riktiga pilotavsnittet i det att huvudkaraktären är inte kapten Kirk, Leonard ”Bones” McCoy och andra bekanta ansikten utan istället Cristopher Pike, som en del kommer ihåg som Kirks suparkompis (höhö) i de nya Star Trek-filmerna. De har också löst problematiken genom att inkorporera det avsnittet som officiell kanon i Star Trek-kontinuiteten då det andra pilotavsnittet utspelar sig ett par år efter det. Pilotavsnittet används också som bas för säsongens enda två-delarsark ”The Menagerie”.

Hur fungerar ”Where No Man Has Gone Before” som pilot då? Ganska hyfsat, om än inte säsongens bästa och gissningsvis en bit ifrån seriens starkaste avsnitt. Det är ett avsnitt som på ett adekvat sätt använder sig av element som kom att bli en stapelvara för denna serie. Ett mysterium blandat med spänning och de klassiska vändningarna kom att bli saker som även kopierades av andra med varierat resultat.

Den som förväntar sig något i stil med säsongsark kommer att bli besviken då serien till en början var menat som episodisk och att man skulle kunna se avsnitten i vilken ordning som helst, även om det självklart finns vissa undantag.

William Shatner som kapten Kirk gör ett någorlunda stabilt jobb som är helt i linje med serien. I sina tillfällen känns serien väldigt camp och då känns Shatner inte malplacerad. Han har lite lustigheter för sig som märkliga huvudvridningar och nästan ticks. I några avsnitt sportar han också en väldigt obehaglig blick som kombinerat med varje interaktion med en kvinna får en att rysa.

Han gör dock ett mer trovärdigt porträtterande av Kirk då man lättare köper hans bakgrundshistoria och bedrifter än Chris Pines Kirk i de nya Star Trek-filmerna. Dessutom så är Kirk inte en skitstövel i denna serie utan snarare när han säger eller gör något ”ovanligt” så är det oftast bättre motiverat och sällan utan grund. Dock så är den nya Kirk aningen mer underhållande då i Shatners fall humorn oftast uppstår i överspelande eller att det allmänt känns mer camp.

De andra karaktärerna är inte värd att nämna speciellt då de inte får speciellt mycket utrymme. De enda som får någorlunda ark att jobba med är Spock & McCoy, som både är några av höjdpunkterna i serien. Alla har nog stött på en person som McCoy i sitt liv och är en karaktär som känns mest rotad i verkligheten. Gene Roddenberry hade ju innan dess också erbjudit honom (DeForest Kelley) rollen som Spock, vilket han nobbade! Till slut lyckades han övertala honom att spela Leonard ”Bones” McCoy vilket vi andra tackar för, åtminstone jag!

Spock är ikonisk och är ju en karaktär som många identifierar sig med, vilket kanske inte är så lustigt då en stor del av Star Treks fanskara har varit personer som ”kategoriseras” som ”nördar” och känner en viss utanförskap. Karaktären kommenterar ofta på mänskligt beteende och saker som är intressanta observationer på dagens samhälle. Leonard Nimoy ska ha mycket beröm för att han ger karaktären den tyngd och djup som rollen kräver för att vara trovärdig.

De andra karaktärerna ges inte speciellt mycket utrymme. Hikaru Sulu har ett avsnitt där han ges lite att jobba med och gör det som krävs. En svärdfäktande George Takei var precis vad säsongen behövde, gud förbjude att den blir alltför seriös. Montgomery Scott spelad av James Doohan har på tok för lite dialog för att ens kommentera på och detsamma gäller tyvärr även Löjtnant Uhura spelad av Nichelle Nichols. Resten har knappt ens namn och omnämns rent sagt som ”red shirts”.

Eftersom säsongens struktur ser ut som den gör (inte ens säsongsfinalen kan kallas för en riktig final) så har jag valt ut tre avsnitt som i mitt tycke är de bästa denna säsong.

  • ”Balance of Terror”

    Motivering: Stämningen är spänd då Kirk och besättningen leds in i en katt- och råttalek med de mystiska Romulans där inte teknologisk överlägsenhet avgör utan taktiskt kunnande.

    Ett lysande avsnitt som inte riktigt liknar några av de andra avsnitten denna säsong. Det är också i detta avsnitt vi introduceras för de nu välbekanta Romulans.

    Stämningen är på topp då Kirk och besättningen leds in i en katt- och råttalek med de mystiska Romulans där inte teknologisk överlägsenhet avgör utan taktiskt kunnande.

  • ”Space Seed”

    Motivering: Khaaaaaaan!!! Ganska självklart ett lysande avsnitt där vi introduceras (ser ni temat?) för Khan Noonien Singh.

    Ricardo Montalbán portätterar den något aristokratiske övermänniskan Khan som är övertygad om att hans intellekt och styrka rättfärdigar en plats över vanliga människor.

    Om det är något den första säsongen gör bra är att ställa extrema idéer och ideologier mot dagens samhälle, vilket detta avsnitt gör lysande. Khan är trovärdig som skurk och (spoiler!) lägger upp för framtida konfrontationer.

  • ”The City on the Edge of Forever”

    Motivering: Avsnitten som omnämns som TOS absoluta mästervek har självklart en plats på denna lista. Detta avsnitt, skrivet av Harlan Ellison, har nämnts som inspiration från nästintill samtliga efterföljande sci-fi filmer och serier som har haft tidsresande som tema.

    Bones som råkat injicera sig med en enormt kraftig hallucinogen springer in i en tidsportal och Kirk och Spock tvingas följa efter för att undvika att tidskontinuiteten rubbas. Detta tar dem till 30-talets New York under den Stora depressionen.

    Jag tänker inte förklara vidare varför man borde se den, bara gör det! Det mesta känner man igen från annat men då ska man tänka att denna oftast är förlagan.

Hedersomnämnande:

”The Arena”

”The Menagerie, Part I & II”

”The Conscience of the King”

Lågvattenmärken:

”Mudd’s Women”

”The Side of Paradise”

”Charlie X”

”Miri”

Det bådar dessutom gott för framtiden när kommande säsonger anses vara ännu mer ojämna.

Nästa säsongs genomgång kommer framöver, oklart i nuläget.

Håll utkik efter mer material på Munväder, kika gärna in Henrik Ströms ”Vägen till Whovianism”