Roskilde Festival 16 ur Nicklas synvinkel

Nu var det ett tag sedan jag landade i Kalmar efter ett antal dagar i Roskilde, både för festivalen och lite umgänge. Det känns rimligt att ha fått dessa dagar att syssla med lite eftertanke gällande festivalen. Först och främst vill jag tacka alla ni som läst texterna, lyssnat på FestivalTält, kollat på videos, hört av er i WhatsApp eller liknande tjänster. Det har varit väldigt roligt att täcka festivalen och jag hoppas verkligen att det har märkts av i produktionerna.

Jag har under dessa dagar haft det väldigt roligt med många härliga konserter och allmänt trevliga stunder. Ett par av de mest roliga händelserna kommer presenteras närmare inom kort i en punktlista med tillhörande bilder.

Det är för mig nästan omöjligt att välja ut en konsert som slår ut. Det går bara inte. Just därför lyfter jag fram de tre som gjorde mest för mig. Se det som tre gåvor i en, ett bra paket helt enkelt. Nedan följer helt enkelt en punktlista över veckans …

… bästa konsert 1: PJ Harvey

Min plan inför konserterna handlade om att inte vara så himla påläst om bandet eller artisten. Det är alltid väldigt roligt att vara ett tomt ark och sedan fyllas med färger samt intryck. PJ Harvey var en sådan artist som hade funnits i periferin men inte nått mitt hjärta. Därför kändes det väldigt lockande att, tillsammans med Henrik (typ), gå på denna konsert. Han stod dock en aning längre fram än mig.

När PJ drog i gång konserten dröjde det inte särskilt lång tid innan jag förstod att detta skulle bli en klassiker. Jag var i praktiken såld efter två låtar och jäklar i min låda vad bra detta var. PJ sysslade inte med onödigt trams att få igång publiken genom att prata danska utan bara riva av sina låtar och få oss i publiken att njuta för fulla muggar. Många artister har mycket att lära av PJ, både genom att skapa musik men också riva av bra konserter, då hon låter musiken tala istället för insmickrande snack.

… bästa konsert 2: Emilie Ramirez

Under Warm Up Days kände jag inte till någon av artister. Det var en härlig känsla att planera in sina konserter efter vilka som lät bra enligt beskrivningen på Roskildes hemsida. Emilie Ramirez var en sådan artist och beslutet att kolla in hennes spelning på Countdown var minst sagt godkänt. Hon gled in på scenen med en sådan självklarhet vilken inte avtog under konserten. När jag stod där och lyssnade poppade likheter med Beyonce upp i scennärvaron. Det är lätt att fastna i klyschor, men om inte Emilie Ramirez är en av Danmarks mest framgångsrika artister inom en femårsperiod blir jag ganska förvånad. Sådana talanger växer inte på träd direkt.

Det märktes väldigt väl att Ramirez hade det väldigt roligt uppe på scenen, vilket smittade av sig till folkskaran i publiken. En stor fördel är att hennes musik är väldigt svår att sätta i ett fack då hon blandar friskt mellan olika genrer.

… bästa konsert 3: Sturgill Simpson

Sturgill Simpson var, enligt mitt förhandstips, en av höjdpunkterna på festivalen. Detta var en ganska ny förälskelse för min del men med hans senaste platta i ryggen längtade jag som tusan till konserten. Just att jag lyssnade in mig på det senaste verket från Sturgill gjorde att denna konsert föll mig i smaken då alla låtar på konserten kom från den plattan.

Inför denna konsert kunde jag låtarna och på sådant sätt ha en helt annan approach. Det var en oerhört trevligt känsla att stå framme vid staketet och sjunga med i låtarna vilket gjorde konserten till en upplevelse. När jag nu sammanfattar festivalen var nog slutnumret med Call To Arms blev det mest höftigaste. Jäklar vilket tryck!

… besvikelse: Tartar

Jag måste lära mig att läsa noggrant vad det är för mat. Det är lärdomen från fadäsen med tartar. Jag kommer aldrig mer äta den rätten, inte en chans i hela världen.

… mest väntade: Red Hot Chili Peppers

Att Red Hot Chili Peppers skulle floppa kan inte något se som förvånande. Vad jag läst mig till finns en bild om bandet att de ska vara tråkiga live. Baserat på vad jag sett, både Roskilde och YouTube, kan jag inget annat göra än att hålla med. Nu ska jag förvisso erkänna att jag såg de fem sista spåren, men det spelar inte så stor roll. De låtarna räckte för att se dessa ointresserade män som bara vill mjölka ur konceptet ännu mer. Det mest fascinerande under tiden jag tittade var när Flea gick på händer. Då förstår ni kanske den bristande kvaliteten på spelningen. Nej, de 20-30 minuterna vill jag hemskt gärna få tillbaka.

… godaste: Gringo Nachos

När en är på festival blir födan inte den bästa. Visst finns en del semi-nyttiga alternativ men i regel blir det skräpmat. Jag var inte på något sätt bättre än någon annan utan tryckte i mig olika mängder av bukfyllo-mat som Henrik skulle säga. Någon av dagarna satte trion sig ner för att äta lite nachos från Gringo Nachos och jag vill verkligen inte klaga på det valet. Visst, är nachos en väldigt enkel rätt men det var något med denna tallrik från Gringo som var något speciellt. Naturligtvis finns det en del bubblare på listan men i år var det Gringo Nachos som stack ut.

… coolaste: Reykjavíkurdætur

Kan ett hiphop-kollektiv från Island vara så mycket att ha? Ja, det kan det banne mig vara. Denna spelning var bland de absolut coolaste jag sett. De tog tid i mellansnack och i låtar ta upp kvinnors rättigheter vilket är på sin plats. Det var så sjukt uppfriskande att se denna akt, som dessutom hade ett antal fina bitar. Men herre vad energiska och coola de var uppe på scenen, det kändes som att varje sekund var livsviktig. Jag kommer alltid stå bakom Reykjavíkurdætur dels för deras musik men också den ständigt pågående kampen för kvinnors rätt. Det är ett gäng hjältar jag fick äran att lyssna och kolla in.

… finaste hyllning: New Order om Ian Curtis

När band river av extranummer känns det alltsomoftast inte så roligt. Snarare verkar det vara en jakt efter applåder och bönande om fler låtar. Jag är oftast inte helt okej med detta, men i fallet New Order gick det hem i min bok. New Order var tidigare Joy Division minus den avlidne Ian Curtis. De tog således tillfället i akt och spelade Joy Divisions låten ”Love Will Tear Us Apart” varpå skärmen visade först en bild på Ian Curtis och sedan texten ”Forever Joy Division” vilket föll mig i smaken. Ska band riva av tuffa och häftiga extranummer kan de snegla på hur New Order löste situationen.

Detta var mina punkter med skojiga händelser från Roskilde. Nu kan det verka lite väl insmickrande att enkom ha med punkter med positiv klang, men det fanns en anledning. Dels vill jag fokusera mer på positiva ting och därutöver fanns inte mycket negativt att säga om festivalen som påverkar dess helhet. Just därför vore det löjligt att försöka leta fel. Bokarna kanske har vett nog att inte boka in Red Hot Chili Peppers till kommande år, men festivalen gör nog inte om det misstaget.

Det var oerhört roligt att besöka Roskilde Festival och väldigt roligt att så många följde oss. Vem vet vad som händer nästa år, men jag har fått sug att pallra mig ner till festival vid ytterligare tillfällen.

Tack!

/Nicklas