Recension – Nelson Can & Bruno Mars – Roskilde Festival 2018

Med tanke på att festivalens stora headliner Eminem redan har spelat så tänker man kanske att det inte finns mycket annat. Tänk igen! Som vi har nämnt åtskilliga gånger tidigare så är Roskilde Festival mer än sina headliners. Hade det enbart varit stora bokningar så hade festivalen inte kunnat skilja ut sig särskilt. Det är det som gör festivalen något som man gärna återvänder till så ofta man kan.
Hettan och de envisa molnen av damm (och urin), som är något av det värsta som skådats och upplevts, tog paus för en dag då moln och ett aningen svalare väder gjorde festivalen mer uthärdlig. Det traskades vidare till bland annat Avalon och Orange för dagens konserter…

Nelson Can
Avalon, 5 juli 2018

En genomgående trend för årets Roskilde för vår del verkar vara rockiga kvinnodominerande band, gärna med avskalade instrument och mer grundläggande musikuppbyggnad. Då resultatet har varit överväldigande så säger vi bara, för all del.
Nelson Can passar väl in i Avalons stämningsfulla tält, med en ljudbild och toner som ekar ut och blöder ut utanför tältet. Med starka vokaler så tar de i så att det knakar, förstärkt av en publik som mer än gärna sjunger med och vill vara delaktiga i det hela. Även om konserten emellanåt dippar ner lite, en följd av att långsammare element typiskt har det svårare att fängsla publiken. Men det fungerar, och Nelson Can avslutar så klart med förmodligen sin mest kända låt ”Break Down Your Walls” till rungande eufori och extas.
Betyg: Stark 3 av 5 Munvädrare

Bruno Mars
Orange, 5 juli 2018

Det är lätt att sätta artister i ett fack, i synnerhet om man inte lyssnar aktivt. Bruno Mars är en av dessa artister som vid sitt genombrott kopplades ihop med sina känsloladdade ballader som med sin genomträngande röst nådde de allra flesta. Sedan dess har han kommit långt. Han har under denna tid breddats och utnyttjat sina influenser för att skapa intressanta genremixer och blandningar som till och med de mest envisa måste hålla med är svängiga.
Om gårdagens Eminem var den mest väntade och välbesökta konserten så är ribban för den mest dansanta konserten satt på en av de högsta nivåerna. Det är en väl genomförd show som till stor del utnyttjar Bruno Mars naturliga karisma.
Den lider dock av två klassiska problem som främst drabbar de större artisterna. Och det är bland annat stelhet och hur koreograferad den känns. Inget problem i sig självt eller något som påverkar konserten i helhet, men likväl ett hinder som gör att man eftersöker lite spontanitet. Det är inte så att man begär helt frispelande stycken, men åtminstone något som ger konserten lite genuinitet och originalitet. Och så är den andra delen att de har en liten ”intermission” i form av ett pianosolo som inte sticker ut det minsta. När folk unisont vänder sig om till varandra under en konsert och istället börjar prata och skåla med varandra så vet man att det som händer på scenen tyvärr inte fyller någon funktion.
Dessa två, mindre detaljer förtar inte upplevelsen att Bruno Mars gav exakt det man kom för; dansant, kärleksfullt och underhållning. Och det var precis det man fick.
Betyg: 4 av 5 Munvädrare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *