Recension – Maraton, Jakob Ogawa & Iris Gold

Den sista dagen innan festivalen börjar ”på riktigt” bjöd på tre konserter även den. I övrigt kändes det också lämpligt att insupa atmosfären (dock helst inte dammolnen som drabbat årets festival) och sätta lite ett bildligt finger i luften för att se vad upplevelsen har varit hittills.

Så jag slog mig ner hos det glada gänget i Camp Beersbee för att se och höra vad upplevelsen för dem har varit för dem.

Trots den torraste festivalen på många år samt värmen som gör det bitvis outhärdligt då alla som provat att ligga i tält vet att sol, torka och festivalos inte ger de mest optimala förutsättningarna för kvalitetssömn. Men det spelar en mindre roll då det som alltid ger Roskilde minnen för livet och nytt folk som man kanske vanligtvis inte skulle prata med.  

Maraton

Rising, 3 juli 2018

Norska Maraton tar med sig ett välbekant sound med sin progrock som för tankarna till både skandinaviska influenser samt brittiska. Med ett leende på läpparna och redo för att ha kul äntrade de scenen, vilket är det starkaste minne som jag tar med mig från denna konsert.

Som ofta när det gäller dessa band på uppvärmningsdagarna så har de oftast färre nummer samt kortare framträdande, vilket gör att upplevelsen blir väldigt koncentrerad. I denna förbindelse så känns Maraton som att de fortfarande får stå på tillväxt då det tyvärr inte är något nummer som sticker ut eller liknande. Det hela är stabilt och artisterna gör sitt bästa för att ge konserten en tightare inramning. Det lyckas dock inte hela vägen och det är främst framträdandet än musiken som lyfter detta just nu.

Betyg: 2 av 5 Munvädrare

Jakob Ogawa

Rising, 3 juli 2018

Vi kör vidare in på det norska spåret med Jaob Ogawa som är inne på något intressant. Gitarrpoppigt och glatt, Jakob Ogawa kör på charmoffensiv med publiken, något han mer än utmärkt lyckades med. Till stor del genom sin avskalade charm och budskap med musiken, som kör med ett ”peace and love”-tema.

Med publiken med sig, gungandes och omfamnande varandra så gör han alla till en del av showen och det är även svårt att se hur det inte hade passat ihop. En viss variation i tempo och liknande finns där, men det är inte svårt att föreställa sig att musiken lär utvecklas med tiden då det som hördes denna dag är lovande.

Betyg: Stark 3 av 5 Munvädrare

Iris Gold

Countdown, 3 juli 2018

Mycket kan man säga om Christiania i Köpenhamn, men om de fortsätter fostra talanger som Iris Gold borde staten absolut inte stänga ner fristaden i hjärtat av Köpenhamn.

Inspirationerna är tydliga, med 70-talets soul och punchiga beats. Dock så är musiken inte som den ibland kan vara, med artister som vägrar klippa navelsträngen till deras inspiration. Det blandas friskt från både traditionella och moderna musikgenrer, inte på något sätt förvirrande eller bara i ”konstens namn” utan varje val verkar ha övervägts noga och integrerats i akten att man nästan bara glömmer bort detta.

Förmodligen den största pubilken som undertecknad var på plats till, Iris Gold äntrade Countdown som en lovande artist och publiken var med från första början. Inramningen var också den mest ambitiösa och jordnära hittills i år. Med låtar som är lite av en tidsresa fram och tillbaka, i lågt, känsloladdat tempo och sedan i högenergi gav detta precis rätt känslokarusell man kan förvänta sig av en konsert. Med den absoluta höjdpunkten ”All I Really Know” var publiken redan i extas och såg till att publikvärdarna fick göra sig förtjänta av deras armband.

Om hon äntrade scenen som en lovande artist vågar jag påstå att hon redan nu är en fullblodig stjärna. Vänta er att se mer från detta.

Betyg: 5 av 5 Munvädrare. Absolut ingen diskussion här. Med tanke på att det är uppvärmningsdagarna och det vanligtvis är svårt att hålla hela konserten om man inte har alltför många nummer är detta sjukt imponerande.