Recension – KAKKMADDAFAKKA, St. Vincent & Eminem

Portarna till festivalområdet har nu öppnat och folket vällde in i stora massor, desperata och sökandes efter de bästa platserna till de första konserterna. Det är egentligen samma visa varje år, och med detta följer alltid klagomål från publiken att kön är för långsam, dåligt organiserad etc. Som vi har nämnt tidigare år är detta en av de bäst organiserade festivalerna som vi har upplevt och med tanke på hur mycket folk som besöker den (i år omkring 130 000 besökare).

KAKKMADDAFAKKA

Avalon, 4 juli 2018

De har faktiskt spelat förr på festivalen när vi varit där (2016), men det året så ratades de till förmån för andra arister istället. Man kanske känner sig lite dum nu efter att ha sett denna konsert då om det är en sak som KAKKMADDAFAKKA kan är att sätta igång en grym show. På ett sätt så får man intrycket av att det här är ett kompisgäng som bara lever ut sina rockdrömmar från när de var små, nästan så att man kan se konturen av småpjkar som stod hemma i källaren och skrålade.

KAKKMADDAFAKKA körde igång publiken direkt och släppte inte taget om dem. Med sin rocksnärtiga musik så skrålade det ut och det är svårt att inte se hur även folk som stod utanför Avalons tält även dem kunde känna av energin och fick lust till att dansa.

När de sedan avslutar med bland annat en cover på Chers ”Belive”, framförd av bandets bongotrummis så sätter det pricken över i:et på en underhållande show.

Betyg: 4 av 5 Munvädrare

St. Vincent

Arena, 4 juli 2018

Annie Clark är en musiker av högsta kapacitet, det är det nog de flesta eniga om. En eklektisk inspiration gör också att musiken har en bredd och tillgänglighet som gör att de flesta kan hitta något de gillar. Som till exempel poppiga ”Los Ageless” eller de mer långsamma tonerna till de mer rockiga exemplen. Visuellt är det också en intressant show, som ibland för tankarna till samma inspirationskällor som inspirerat Terry Gilliam (flera av hennes musikvideor refererar tills hans filmer och bildspråk).

Det är en mäktig show utan att vara alltför glättig och svulstig, dels då hon lägger fokuset på musiken och det visuella. Hon sätter inte sig själv i fokus, då hon vanligtvis står ute på en kant i konserten istället för centralt. Den ödmjukheten och mystiken gör att man blir hänförd och fördjupar sig i framträdandet, som är riktigt bra.

Betyg: Stark 4 av 5 Munvädrare

Eminem

Orange, 4 juli 2018

Höjdpunkten för många av besökarna. Enligt den devisen så borde folk alltså redan ha dragit hem nu då festivalens absoluta headliner spelat och dragit redan.

Det går inte att understryka Eminems betydelse för hiphopen och rapmusik generellt, oavsett hur mycket man lyssnar på genren i övrigt. Under sin karriär har han hunnit skapa nog med musik och även en blandning som gör att man i princip inte kan ha undgått att höra något som han gjort.

Från undertecknads, gissningsvis, mittenposition så var det nog publikmässigt hela festivalen som dök upp för att kolla på detta (musikchefen för festivalen hävdade att detta nog var den mest välbesökta konserten i modern tid). Det ger alltid en väldigt speciell inramning. Begeistringen från publiken var redan hög i början, trots att han väljer att börja ut med nyare och, förmodligen, mindre populära låtar. Det var först när han i andra halvan började beta av de större låtarna som det öronbedövande jublet startade och släppte inte förrän tonerna till ”Lose Yourself” långsamt började att eka ut över publiken.

I det stora hela är det en väl genomförd konsert och Eminem själv verkade engagerad och nöjd över att få spela i Danmark för första gången någonsin. Med diskografin och inramning är det svårt att misslyckas. Mellansnacket och en del låtval dock känns lite stelt och inövat för att på något sätt höja konserten till den absoluta toppen. Jag och troligtvis majoriteten av publiken gick dock därifrån med ett leende på läpparna. Och det är välfötjänt.

Betyg: 4 av 5 Munvädrare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *