Recension – Fleet Foxes, Nick Cave and the Bad Seeds & David Byrne – Roskilde Festival 2018

Det ständiga solskenet var tillbaka, som bortblåst av gårdagens mulna, illavarslande väder. Och folk vallfärdade i vanlig ordning ut till festivalområdet för den näst sista dagen på festivalen och de akter den hade att bjuda på. För egen del handlade det om att hantera en envis hosta samt lite krasslighet, säkerligen en följd av klimatet under festivalen.

I sedvanlig ordning är folk trevliga och vänskapliga under festivalen. Öppenheten och glädjen är en av anledningarna till att man vill återkomma varje år. Det är en detalj de missade på planschen som beskrev lite fakta om festivalen, samt orsakerna till att folk tar till Roskilde.

Fleet Foxes
Arena, 6 juli 2018

Indiefolk, eller folkrock, är inte en av de mest uppmärksammade genrerna. Fleet Foxes däremot har skapat sig ett stort följe genom åren. Och det var också en storpublik som väntade dem i Arena. En bokning som vanligtvis hamnar i Avalon så kunde man vara lite rädd för att det skulle bli svårt att fylla ut Arena med deras musik och till viss del så blev farhågorna besannade.

Det ska sägas att deras musik aldrig är ämnad för att klassas som ”rivig” eller på något sätt som en traditionell spelning i Arena kan kännas. Många av låtarna har ett lugnt, stilla tempo som lägger lite av en filt över hela Arena och folket gungar med i takt av tonerna. Det är endast under ”Mykonos” som hela publiken plötsligt vaknar till och börjar skråla med och då är konserten som bäst. Men som sagt, resten av konserten når inte riktigt upp i det tempot och gör den synnerligt minnesvärd.

Betyg: 3 av 5 Munvädrare.

Nick Cave and the Bad Seeds
Orange, 6 juli 2018

Av oss på Munväder är jag nog helt fel att uttala mig. Jag fruktar också MV-Henriks vrede och känner hur hans närvaro hänger över mig medans jag skriver denna text. Nick Cave and the Bad Seeds är ett band som gjort mer avtryck än vad den breda massan kan tro. Det är tydligt i de första tonerna av ”Jesus Alone” och han fångar hela publiken. Nick Cave har också en märklig dragningskraft som är svår att sätta fingret på. Om det är själva mystiken som omger hans musik och den persona han presenterar på scenen är svår att säga.

Även om man står längre bak så känner man förbindelsen och han är också väldigt närgången och intim med musiken och det är samtidigt självklart att det inte fungerar på något annat sätt med tanke på det. Låttexterna har en personlig touch men ändå är universellt applicerbara att man kan relatera till det samt känslorna. Det brukar vara riktmärket för en god konsert om man känner något rent emotionellt och det lyckas han med bravur. Avslutningen med ”Push the Sky Away” är en lämplig och perfekt avslutning på en magisk konsert.

Betyg: Stark 4 av 5, vippen på en fullpott.

David Byrne
Arena, 7 juli 2018

Från en inflytelserik artist till en annan, David Byrne har som soloartist och som del i flera band, bland andra Talking Heads, skapat en rik katalog av låtar att plocka ifrån att det kunde fylla flera shower. Det han tog med sig till Roskilde var en blandning mellan lite nytt och gammalt.

Först av allt måste jag peka ut scenshowen, vilket tillsammans med St. Vincent stod för den mest ambitiösa visuella presentationen. Det kändes som en blandning mellan musikal och varieté med skarp, iscensättande belysning som gjord för att skapa en grym stämning. Det gav framträdandet en extra dimension och är en klar stämningshöjare.

Vad med musiken då? Från ”Like Humans Do” för alla som kommer ihåg Windows XP-dagarna till ”Burning Down the House” som är som gjord för shower som detta, David Byrne gav järnet och publiken återbetalade med extas. David Byrne bjöd in till en show värd namnet och jag har svårt att se hur någon kan hitta några fel att peka ut till denna konsert.

Betyg: 4 av 5 Munvädrare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *