Recension – AyOwA & Solid Blake – Roskilde Festival 2017

Även om festivalen slog upp (eller ner) staketen för festivalbesökarna igår så var det först under söndagen som de första akterna tog till scenerna som är spridda lite över campingområdena. Dessa dagar innan huvuddagarna i nästa vecka är enligt traditionen förbehållet de lite mindre, okända och nya akterna som primärt kommer från Danmark och resten av Norden. Det är här man eventuellt kan få glimten av kommande storartister och för flertalet av dem är det kanske till och med första gången som de uppträder inför en större publik, om ens någonsin.

AyOwA
Countdown Stage, Roskilde Festival
25 juni 2017

När man inleder en festival så är det ändå med en liten osäkerhet. Kalla det skrockfullhet, men det känns ändå som om den första konserten sätter pulsen och tonen för resten av festivalen. Tur då AyOwA, en duo bestående av Nicolai Kornerup & Hannah Schneider, direkt lägger lock på dessa tvivel och bjuder till en fantastisk show med lika mycket karisma som mystik. En balans som jag skulle vilja argumentera för är oerhört svår att klara.

Relativt nystartade så kanske man fruktar för att detta resulterar i en väldigt enformig setlist med lite variation men även här så visar de redan prov på en bredd med låtar med olika teman och toner men ändå hålls ihop av ett konsekvent sound. Duon kompletterar varandra på olika sätt och bidrar och stärker varandra. Det är egentligen en skam att konserten inte var lika velbesökt som de förtjänade för om det är någon jag gladeligen skulle vilja se igen på en större scen till festivalen, så är det AyOwA!

Betyg spelar egentligen ingen roll i sammanhanget men måste man tvunget så ger jag 4/5 Munvädrare men den lilla noten om att konserten gärna hade fått vara längre.

Solid Blake
Countdown, Roskilde Festival
25 juni 2017

Emma Blake har en bakgrund som DJ vilket ter sig väldigt uppenbart från de första sekunderna av konserten vilket i princip blir en oavbruten dansfest som håller på i cirka en timmer. Även om genren inte är en personlig favorit så finns det drag som särskiljer Solid Blake. Förutom namnet som är en uppenbar spelreferens så genomsyras konserten av en kärlek för klassisk 8-bitsmusik och spelmusik generellt. Det faller kanske inte alla i smaken, men i en miljö där det kan vara svårt att urskilja sig så känns det här som en frisk fläkt.

Problemen finns dock i att för den som inte är ett fan av denna musik så är det svårt att hitta någon direkt anknytning och hook med musiken. Risken finns också för att den här musiken hastigt faller i glömska då det, med undantag, finns få minnesvärda bitar från konserten.

Betyg: 2/5 Munvädrare