Recension – Alex Cameron, Mammút & Lorde – Roskilde Festival 2017

lorde, mammút

Det är avgjort. Årets festival är den helt klart våtaste som jag personligen upplevt under de år jag varit på festivalen. Men med planering och ordentliga kläder så är den lilla detaljen som bortblåst och man kan fortsätta och gå vidare med att njuta på vad festivalen bjöd på, även om det på sina ställen var svårt att ta sig runt på grund av den tjocka gyttja som var såpass djup att den nästan sög sig fast i skorna. Men det hindrade varken mig eller de andra från att ha en fortsatt trevlig upplevelse.

Alex Cameron
Gloria, Roskilde Festival
30 juni 2017

Gloria har den mest intima upplevelsen av samtliga scener på festivalen vilket Alex Cameron lämpar sig bra för med sin syntpop, om man får tillåta sig själv att kalla den för det. Med en repertoar som verkar vara väldigt personlig för australiensaren så lyckas han få fram en framtoning som tillfredsställer publiken och aktiverar dem. ”Happy Ending” är ett nummer som särskilt sticker ut och får hela Gloria att dansa och sluta sig till, inklusive dem som suttit längst bak och mer slappt följt med.

Kanske är det som sådan att Alex Cameron efter denna konsert har fått sig ett par nya fans också, i synnerhet om man ska gå efter stämningen och publikreaktion igår att döma.

Mammút
Pavillion, Roskilde Festival
30 juni 2017

Isländsk rock. En kvintett som består av tre kvinnor och två män som har tydliga influenser från landsikonen Björk med rockiga toner blandat med atmosfärisk musik som ger en annorlunda tyngd till musiken.

Det är ett framträdande som blandar mellan en mer rockig och traditionell kärna och ett djup. Låten ”Salt” är ett bra exempel på detta och Katrína Mogensens röst bidrar starkt till till musiken, utan att förta det från resten av bandet. Framträdandet är väl avvägt, med ganska behagliga tempoväxlingar som gör att man inte blir överbelastad och uttröttad. Dessutom så ska det ges en eloge till att man valt att ställa upp med musik på isländska tillika engelska vilket är något man ibland kan efterlysa med en del band.

Lorde
Arena, Roskilde Festival
30 juni 2017

Detta under från Nya Zeeland behöver knappast presenteras ytterligare. Om man inte har vandrat längs Sidenvägen de senaste åren så är det svårt att ha undgått denna kraftfulla sångerska och hennes sånger. Lorde är redan en stor artist som har framtiden för sig och frågan är vart det kommer att sluta.

Tidigare har det pratats om en tacksam publik och det hinner inte ens gå ett par sekunder in i den första låten, covern ”Running Up That Hill”, innan publiken redan är i extas. Vilket i och för sig är ytterst välförtjänt. Och det är en känsla som klamrar sig fast under resten av konserten och släpper inte taget förrän det hela är slut.

Under ”Liability”, där hela publiken plockade från dagens variant på tändaren, mobiltelefonen så förstår man att det är något speciellt man är på väg att uppleva. Lorde visar en karisma och glädje och hoppar och skuttar runt när tillfället ges och det smittar definitivt av sig.

”Royals” är den hittills mest kända låten och här ger sig publiken tillkänna och förstärker låten vilket inte går Lorde obemärkt förbi. I det hela taget så är det här förmodligen en av de bästa konserterna jag sett denna festival och det är för att denna har det mesta man kan begära från ett framträdande. Karisma, närvaro, gedigen och väl avvägda låtar och en engagerad publik.