Munväder (feat. Tält och hans vänner) på Roskilde Festival 2016 – Andra dagen

En annan dag, samma plats. Det är ju lite fusk att vara på festival och ge upp tältet för en säng/bäddmadrass i en lägenhet där temperaturen går att reglera någorlunda efter behag. Men sovmorgonen som jag och de andra unnade oss talar för sig självt och likaså den varma duschen som blev startskottet på andra dagen. Får en chansen att ha sin kaka och äta den på samma gång så bör en ju definitivt ta den, eller hur?

Jobb, bilduppladdningar, redigering, podcastinspelning och sedan var vi (vid 13-tiden) redo att bege oss ner till festivalområdet igen. Personligen hade jag (Munväder-Henrik) tänkt att spana in For Akia på förmiddagen, men detta fick jag snällt avstå från då morgonen och förmiddagen hemma hos Tim blev lång. Väl framme vid området var det nämligen inte mycket mer att göra än att förbereda sig för det band som Tim lagt in i sitt schema: Shy Shy Shy. Det köptes snacks och öl varpå vi sedan kollade in lite av ett återkommande seminarium kallat Politiken Live Debat som denna gång avhandlade ämnet ”Borders of Danish Nationality”. Då eventet hölls helt och hållet på danska var det lite svårt för undertecknad att hänga med men det var tydlig att allvaret blandat med lite humor samt kritik mot konservativa krafter gällande nationalitet och nationalism mottogs väldigt väl av den avslappnade publiken.

Shy Shy Shy satte igång och upphörde efter ca trekvart. I takt med detta försvann den varma solen och ersattes istället med smått kylig vind och mulet, grått väder. Personligen klagade jag inte på detta då min pinsamma solbränna i ansiktet kunde behöva lite vila.

Shy Shy Shy
Tim: Ösig och driftig konsert som överträffade förväntningarna. Väldigt härligt med mycket glädje och utstrålning från samtliga i bandet och de lyckades verkligen få igång publiken på bästa möjliga sätt.
Henrik: Hade inte förväntat mig att jag skulle gilla Shy Shy Shy, men spelglädjen var oerhört smittsam och även om deras ”brand” av pop inte riktigt är min grej så får jag erkänna att låtarna och setlistan var väldigt stark med bra balans mellan lite mer lugna och lite mer ösiga låtar. Framåt slutet var bandet energi på absolut topp och det kändes nästan oheligt att avsluta där efter vad som kändes som så kort tid efter att de hade börjat. En riktigt positiv överraskning!
Nicklas: De gjorde ett oblygt framträdande (pun intended) som var väldigt bra. Jag hade inte lyssnat så mycket på dem innan så jag hade inte heller så höga förväntningar men de hade bra låtar och utstrålade en charmig ”kaxighet”. Väldigt roligt med de hängivna supportrarna till bandet som belägrat mitten av publikhavet också!

Rörande överens om att Shy Shy Shy gjorde en riktigt bra spelning begav vi oss några meter åt Risings vänstra sida där jag köpte en falafelrulle med aubergine att äta samt prata om i en matresevideo. Därefter gick vi till presscentret för att få lite kaffe och ladda upp lite av det material som vi spelat in hittills, exempelvis lite dokumentation från vår ständigt pågående matresa. Tim satt tappert kvar vid redigeringsbordet när jag och Nicklas skyndade iväg för att sistnämnda inte skulle missa den svenska rapparen Mwuana.

Mwuana
Nicklas: Helt okej svensk hiphop som var en fröjd att upptäcka, samt att jag blev lite nedtagen på jorden då detta var ett utmärkt bevis på att jag inte har så bra koll på hiphop-scenen som jag gärna vill tro ibland. Kanske inte en klockren spelning då låtarna var bra men mellansnacket var rätt så trist. Trion på scenen hade dock ett bra samspel vilket i slutändan gjorde att det hela blev en mer än habil spelning.

Själv köpte jag ännu en liter vin och spatserade iväg till Rising-scenen med hopp om att få röja lite till de stenhårda stoner-rockarna Bersærk. Och röja fick jag minsann! Publiken tycktes vara i fullständig extas från den synvinkel jag hade och ”moshpit:andet” tycktes aldrig upphöra förutom när en lite mer lugn låt dök upp i setlistan.

Bersærk
Henrik: Låtarna kanske är en aning ”samey” då denna typ av rifftung stoner/hårdrock inte bjuder in till så jättemycket variation. Men det var uppenbart att Bersærk var där för att erbjuda energiskt och aggressivt ös, vilket de gjorde med råge! Riktiga charmtroll var de också.

Alltmedan jag röjde var Nicklas på ännu en hiphop-spelning som denna gång hölls utav danska Jamaika. Då jag inte var med kan jag inte säga vad som hände eller hurdant det var men mer information finns garanterat att finna i Nicklas festivalpodd.

Jamaika
Nicklas: Årets besvikelse! Gick dit med höga förväntningar då de låtit väldigt bra under mina genomlyssningar inför festivalen, men möttes av vad jag skulle kalla ett debakel. Jag medger att låtarna fortfarande var nice men fokuset stannade kvar lite väl länge på ”fuck the police”-vinkeln som kom utav en bandmedlems tidigare duster med lagens långa arm. Jag hade mycket hellre sett NWA på riktigt istället för den bleka kopia som Jamaika framstod som. Det mest intressanta var när en i publiken rev av en bengal (fyrverkeripjäsen, inte katten) och det säger ju kanske en hel del.

Vad Tim sysslade med under tiden har jag inte heller någon aning om. Troligtvis satt han tappert och skötte Munväder-sysslor ända fram tills det var dags för honom att bege sig ända från presscentret till Street City där soul/pop:aren M.I.L.K. spelade.

M.I.L.K.
Tim: En konsert som var väldigt…mellanmjölk (pun intended, igen). Regnvädret som kom både innan och under konserten kanske hade sin påverkan, men trots försök från artisten i fråga så kom konserten aldrig igång på riktigt. Stämningen var väldigt chill och folk verkade mer intresserade av att sitta och prata och istället ha spelningen som bakgrundsbrus. Ett snyggt försök, men ett par-tre starka låtar räcker som bekant inte för att bära en hel konsert.

Själv stod jag kvar vid Rising och språkades vid lite med några utav Bersærk:s roadies och merch-försäljare samt att några danska såväl som norska festivalare engagerade mig i en konversation om språk. Jag vill gärna tro att vi lärde oss en hel del av varandra och våra smärre språkskillnader innan svenska Sudakistan gick på scenen för att roa oss med sin latinoinfluerande psykedeliska hårdrock.

Sudakistan
Henrik: Dagens mest intressanta band då latinorytmer blandat med psykedelisk hårdrock låter som något helt i min smak. Sudakistan levererade starkt, men det kan vara så att mina förväntningar låg lite för högt då jag hade förväntat mig en aning mer sväng och mer atmosfärisk musik från deras ”genrebeskrivning” så lite underväldigad får jag säga att jag är. Att charma publiken var uppenbarligen inte heller Sudakistans grej, men jag skulle säga att musiken räckte lång väg för att engagera folk helt och hållet på egen hand. Jag kan definitivt säga att jag kommer se dem igen om jag får chansen!

Som av ännu en lycklig slump (eller bra framförhållning?) möttes både jag, Tim och Nicklas upp framför Rising efter Sudakistans spelning. Lite bukfylla fick vi i oss följt av att Tim och Nicklas bestämde sig för att ta sin chans att hinna med tåget hem då det verkar som att tågen slutar gå alldeles för tidigt på kvällen under samtliga dagar. Jag tog deras beslut med ro och önskade dem lycka till varpå jag medbringade ett par öl längst fram till Countdown där KABLAM redan hade satt igång med sin dånande, kontrastrika musik. Det lilla regn som föll besvärade mig föga då konserten och den lilla skara publik som jag delade plats med blev alltmer intensiv och underhållande.

KABLAM
Henrik: Har inte så mycket att säga här, egentligen. Det är sannerligen intressant musik som en kan fördjupa sig mycket i tack vare denna svenska DJ:s uppenbara talang för att mixa kontrasterande musikstilar, men att se det live blir helt enkelt inte lika spännande. Oförutsägbara beats, rytmer och vändningar i styckena/låtarna var roliga att höra dock och en lagom berusad skara av publik (mig själv inkluderad) gjorde spelningen precis lagom härlig.

Det var enbart att stå kvar vid Countdown i några minuter till i väntan på First Hate som skulle avsluta min kväll med lite dansvänlig synthpop. Väntan blev inte lång och lite trevligt sällskap från folk i omgivningen gjorde konserten ännu bättre än vad jag tror att den annars skulle ha varit.

First Hate
Henrik: En härlig liten throwback till dyster 80-talssynth à la Depeche Mode. Inget jättemärkvärdigt men definitivt svängigt nog att ”gothdansa” till (se South Park för referens). Får nog säga att den entusiastiska publiken var den roligaste delen av konserten då stämningen var väldigt härlig och gemytlig!

Min kväll här var långt ifrån slut. En lång och tät kö mellan Countdown, över trappan till West och vidare mot tågstationen gjorde att i princip hela festivalen stannade upp just i det området. Vakterna hänvisade folk åt andra håll för att ta sig till sina tält (eller varthän folk nu var på väg) och jag begav mig av på en lång, lång promenad mot Roskilde och vidare hem till Tim varpå jag pigg i sinnet men trött i benen somnade rätt så skönt. Ger lite extra beröm till mig själv för att jag pallade trycket hela vägen och inte föll för frestelsen att ta en taxi och därmed har en tjockare plånbok att röra mig med under resten av festivalen!

Hälsningar
Munväder-Henrik