Munväder på Roskilde Festival 2015 – Tims summering

Känslan att sitta på asfalten på en av Roskilde Stations perronger med hundra- om inte tusentals andra trötta festivalbesökare klockan 5 på en söndagsmorgon är en speciell känsla. Inte för att det är något speciellt att sitta på ett hårt underlag och omfamnas av diverse dofter man under festivalen mer eller mindre har bekantat sig med.

Främst för att det ges tillfälle att reflektera över det man precis har upplevt och jag antar, den populära ”tomheten” som många skribenter gillar att beskriva i dessa sammanhang.

Än en gång har festivalen demonstrerat varför den ofta är en såpass populär och omtalad bland tidigare besökare.

Vad kommer jag att minnas från Roskilde Festival 2015, för mig personligen det andra besöket? Likt förra året, förmodligen stämningen och atmosfären av den.

Vänta, nu vet jag att många (eller få?) av er tänker: ”Vad med musiken då?”, ”Festerna?” och ”Vagt som f*an!”. Men sanningen är att vad som gör festivalen så annorlunda jämfört med många andra skulle kunna skrivas in i oändlighet att det är bättre att använda få ord. För skulle jag beskriva in i detalj av vad jag gillade skulle detta förmodligen starkt avvika från andra människors upplevelser och inpränta förväntningar som kanske inte är lämpliga för alla människor.

Det bästa valet man kan göra är att ta ner till Roskilde utan att ha några särskilda förväntningar eller tankar, utan bara att åka ner för att ha det kul och uppleva den. Man kommer inte bli besviken.

Musiken

Istället för att svamla om diffusa saker som atmosfär och liknande så låt oss diskutera musiken istället!

Roskilde Festival 2015 är likt sina föregångare duktiga på att ha fingertoppskänsla när det gäller sina bokningar. Headliners har en bra bredd inom de mest populära genrer just nu och det finns något för de flesta. Utöver det så är det idel spännande och intressanta akter som kanske inte är så bekanta just nu men har stor potential. Denna festival är ju en av dem som kan stoltsera med att har en bra känsla över vad som är populärt just nu men även framtidens stjärnor och frontmänniskor inom branschen.

Paul McCartney var den absolut största akten för i år och det finns få argument om det finns något som kan vara mycket större än detta. Till en början var konserten trög och oinspirerad och mer eller mindre besannade samtliga farhågor man på förhand hade. En trött Paul som med en kraxig stämma som inte förmådde att aktivera publiken. Det visade sig dock bara vara tillfälligt. När han väl rev av ”Paperback Writer” och de mer bekanta låtarna kom publik såväl som Paul själv igång och gav en show som var svårslagen. Det kanske heller inte är så lustigt med den katalog av idel välkända låter efter en lång och gedigen karriär som Paul kan presentera. När han väl bränner av med ”Let it be”, ”Live and Let Die” och ”Hey Jude” så är det ytterst få människor som stod med armarna i kors och halvrytmiskt hängde med.

För mig personligen var också detta en av höjdpunkterna rent musikmässigt. I övrigt så stiftades det nya bekantskaper i danska  ThrKngs som jag definitivt hoppas att höra mer av i framtiden, Chelsea Wolfe som har en bit kvar att nå ett gediget framträdande, Jungle som blivit ett nytt band jag kommer att frekvent lyssna på (och var ett riktigt bra liveband), högintensiva Foxygen och självklart en stark konsert från den oerhört populäre Kendrick Lamar.

Mindre bra

Det känns lite halvruttet att skriva ”sämsta” så istället så skriver jag ”mindre bra” eftersom man får kämpa med att hitta negativa upplevelser. Likväl så har jag identifierat ett par saker som jag tycker kunde gjorts bättre.

Muse – Alla kanske inte har de högsta förväntningarna på detta band men sätter man i åtanke att de faktiskt var headliners så var det ett väldigt tamt framträdande som dels låg grundat i publikens engagemang, ljudet satt inte optimalt och framträdandet hade väl inte den där bombastiska framtoningen som man kunde hoppats. Kan ju mycket väl vara ett fall av orealistiska förväntningar men likväl en besvikelse

Transport – En mindre detalj och mest ett problem för dem som ”pendlar” mellan festivalen och boende, även detta år så fungerar det inte vidare optimalt om man inte bor i centrala Roskilde eller Köpenhamn. Hade varit ett lättlöst problem om man hade haft tillgång till cyklar (eller bott på campingen, döh….) men en mindre irritation.

Matutbud – På själva festivalområdet så var det en aning besvikelsefullt utbud av mat med burgare och dylikt. Här är jag enig med Henriks åsikt om att man från festivalens sida kunde gjort en mycket bättre insats för att ge ett bredare sortiment istället för vad man vill ha i sin burgare, även om detta garanterat var högt efterfrågat.

Det var en del andra konserter som nästan kvalade in på denna lista men inte tillräckligt för att rättfärdiga omnämnande på denna lista.

Bästa

Till skillnad från en viss… Mr. H… så kommer jag undvika att ta hipsterrutten och nämna en mindre akt som det bästa, vilket i mitt fall skulle vara ThrKngs om det inte vore för att de saknar lite erfarenhet och ett par till låtar.

För mig personligen så var nämligen Paul McCartney höjdpunkten just för att det är svårt att möta den kavalkad av låtar och stämning som infann sig under konserten. Det fanns säkert artister och band som stod för starkare prestationer under konserterna men få som kunde ge en sådan stark upplevelse som Paul.

Tyvärr så lyckades vi ju inte se Florence + The Machines urstarka spelning som blivit tokhyllad bland både besökare och kritiker eller Damon Albarns numera legendariska (?) maratonsession under Africa Express. Men det är också det som är tjusningen med Roskilde, just att att man upplever så många fantastiska saker under dessa dagar att det är mer eller mindre omöjligt att uppleva allt.

Till sist vill jag säga att själva festivalen och inte minst publiken har varit en av de bästa sakerna med festivalen. Visst kunde publiken ha givit mer i vissa givna situationer, men med tanke på att den största delen har festat och kört mer eller mindre non-stop under åtta dagar så slutar man inte att förvånas över den energi, glädje och kamratskap som Roskilde omfattar.

Så när man sitter där på en station, någonstans i Danmark sent på natten/tidigt på morgonen så är det en sliten men glad hop människor som traskar hemåt med ett minne för livet.

Man är aldrig ensam eller ledsen på Roskilde. Tack för denna gången och det är inte osannolikt att vi ses igen!