Munväder (feat. Tält och hans vänner) på Roskilde Festival 2016 – Sjunde, och sista, dagen

Att öppna med en klyscha som ”allt har sitt slut” känns föga inspirerat så låt oss bara säga som så att även om Orange feeling-febern fortfarande brann i alla tre utav oss när vi vaknade (än en gång lite väl sent) på lördagsmorgonen så är det samtidigt väldigt skönt både för ens plånbok och ens lekamen att en festival inte pågår för evigt. Hur mycket en än skulle vilja stanna kvar och festivala i en vecka till så får en erkänna att det är rätt skönt att det hela är över. En vill ju inte ha ”för mycket av det goda”, för att dra en klyscha i alla fall.

Då vi (framför allt jag) vaknade lite sent plus att jag var dåligt påläst på avslutningsdagens spelningar så blev det inte mycket till heldag den sista dagen på Roskilde. Ambitiösa Tim tog sig an att redigera de videos som vi nyligen spelat in medan Nicklas fokuserade på sin podcast. Alltmedan jag skrev det näst sista inlägget om den sjätte dagen på Roskilde försökte jag febrilt rannsaka Spotify efter dagens artister som skulle kunna falla mig i smaken. En hektisk förmiddag senare konstaterade jag att jag gärna ville inleda sista dagen med lite reggae från den tydligen väldigt kontroversiellt samhällskritiska och politiskt medvetna Tiken Jah Fakoly från Elfenbenskusten/Mali. Nicklas joinade mig på Arena medan Tim, som den RFHero han är, stannade kvar för att redigera det sista.

Tiken Jah Fakoly
Henrik: Kort men helt och hållet dugligt. En vet precis vad en ska få och det är vad Tiken Jah Fakoly levererar. Vissa stycken håller dock på lite för länge och trots att klockan börjat närma sig sen eftermiddag så tror jag att det fortfarande är lite för tidigt på dagen för Tiken Jah Fakolys samhällskritiska reggae vilket gör att de många, långa allsång-och-klappa-händerna-momentet blir rätt så tama.
Nicklas: Det var väldigt länge sedan jag besökte en reggaekonsert. Just därför var det extra roligt att kolla in Tiken Jah. Jag tror inte att du som läsare är förvånad över att jag inte visste något om artisten, men det behövdes inte. Reggae är i mångt och mycket alltid bra just för att du vet vad som komma skall. Det kommer bli en soft spelning men svängiga och rytmiska låtar. Tiken Jah särskiljer sig inte från många artister inom denna genre och således blir spelningen vare sig bra eller dålig. Den blev var jag förväntade mig. En rak mun så att säga.

Medan Nicklas fotograferade för glatta livet, både under och efter Tiken Jah Fakoly, mötte vi upp Tim som till slut kommit ifrån datorn. Vi bestämde oss för att vi alla skulle gå och se den långväga countryrockaren Sturgill Simpson och trots att vi var en aning sena (i alla fall enligt den sedvanliga standarden för kötider till staketplatser för artister på festival) så kom vi allra längst fram.

Sturgill Simpson
Nicklas: Sturgill Simpson var en av de artisterna jag allra helst hade velat se. Relationen till hans musik är ganska ny, men har varit intensiv. När jag väl stod där vid Avalon var förväntningarna väldigt höga, men jag förstod ganska snabbt in i konserten att detta kommer bli bra. Sturgill Simpson spelade övervägande låtar från senaste plattan, A Sailor’s Guide to Earth, med en ganska fin cover på “In Bloom” av Nirvana. Det var väldigt bra drag på Sturgill och hans kompetenta medmusikanter vilket smittade av sig på oss åskådare. Det var en av de där konserterna jag inte komma glömma bort i första laget.

Tim: Country och roots rock som Wikipedia uppger som de genrer han verkar inom är inget som jag har speciellt mycket relation med. Men Sturgill Simpson har en röst och karisma som höjer konserten från att vara någonting sorgligt generiskt till en vräkig tillställning med minst lika flärd som andra akter. Även om den kanske saknar dem där självklara hitlåtarna för att urskilja sig tillräckligt. Men likväl håller hela konserten en jämn nivå och Sturgill Simpson behöver inte skämmas för sitt framträdande till skillnad från vissa andra (pekar inga finger här)
Henrik: Jag fick visst inte nog av country efter Hurray for the Riff Raff igår eftersom jag kan säga att Sturgill Simpson gör en underhållande och väldigt lagom spelning. Nyckelordet här är just lagom eftersom Sturgill Simpsons låtskatt, enligt mig, inte är så maffig som jag skulle önska. Två covers känns lite lojt men i övrigt flyter på bra och bandet med sin frontman verkar ha roligt nog för att det ska väga upp för deras långväga resa. Klart godkänt!

Matdags! Men innan det var det dags för både mig och Tim att inse att vi knappt tagit några översiktsbilder eller översiktsvideos inne på området så kameror och mobiler kom genast upp igen. Alltmedan The Last Shadow Puppets dånade på Orange tyckte vi det var dags att gå och skaffa oss någorlunda hyfsade platser på New Order efter att vi ätit. Ännu en gång lyckades vi bra med vår mission om en frågar mig och eftersom New Order var den andra höjdpunkten som jag såg mest fram emot inför Roskilde 2016 (tätt, tätt efter PJ Harvey) så klagar jag verkligen inte.

New Order
Henrik: Spelningen som fick alla andra spelningar (utom PJ Harveys) att blekna i jämförelse. New Order har såpass många bra låtar att välja mellan men under denna Roskilde-kväll är det uppenbart att de bara valt ut det bästa av det bästa. Trycket är högt och bandet är engagerat till 100% vilket får publiken att gå upp till 110% under de låtar som bandet profilerat sig mest med (Blue Monday till exempel). Utöver detta har de också en väldigt genomtänkt och atmosfärisk scenshow att bjuda på i form av bl.a. filmklipp som tycks vara noggrant handplockade för att passa varje utmärkta låt som de river av. Hyllningen till Ian Curtis och Joy Division som avslutar det hela är genuin och försätter nog både mig och publiken som i trans och det känns som värmen i Arena inte enbart kommer från det trånga, ”gothdansande” publikhavet utan från bandet och relationen mellan dem och publiken i stort! Magnifikt! Fem av fem!
Nicklas: Det enda jag kände till om New Order var kopplingen till Joy Division. Utöver medlemmarnas tidigare musik hade jag i praktiken noll koll och just därför var det kul att ställa sig i publikhavet. Även detta var en väldigt bra konsert som fick upp värmen i mig vilket aldrig skadar. Utöver att jag slutade frysa var musiken väldigt bra och showen i sig väldigt snygg. Det är kanske inte primärt den musikstilen jag lyssnar mest på, men det gäller att försöka hitta nya akter när en är på festivalen. Jag kan verkligen förstå alla fans till New Order och trycket i publiken går inte att bjuda på. En behöver inte röka hasch för att uppskatta New Order. Det jag tar med mig från denna konsert är extranumret då de river av Joy Divisions klassiker “Love Will Tear Us All Apart” där de även hade en fin bild på Ian Curtis på de stora skärmarna. Där blev jag verkligen känslig.
Tim: Ta mig tusan vilket drag! Efterföljaren till Joy Division gör verkligen skäl för sitt namn och visar vad den nya ordningen är när det gäller liveframträdanden. Redan innan konserten kunde man känna den där speciella “magin” där man nästan vet på förhand att det kommer att bli något riktigt minnesvärt. Och där blev man inte besviken. Även om höjdpunkter som “Blue Monday” och extranumret i Joy Divisions ära “Love will tear oss apart” drar på det största trycker så spelar det egentligen ingen som helst roll. New Order vet hur man ställer till med en show med ett jämnt fördelat fokus på det ljudmässiga såväl som visuella i de tankeväckande videomontagen. Alla andra; sätt er ner och hoppas ni har mycket plats i era anteckningsblock för det finns inte alltför mycket plats för förbättring över det här.

Magnifikt. Absolut magnifikt och det tåls att sägas flera gånger. Vi rastade oss därefter på backstageområdet ett litet tag. Jag påbörjade, naturligtvis, den sista vinkartongen för festivalen medan Nicklas äntligen lyckades haffa Aftonbladets Markus Larsson för en liten intervju. Medan danska superstjärnan (inte helt och hållet en överdrift) Mø levererade sina sista låtar på Orange var det dags för oss att inse att vårt jobb på Roskilde snart var färdigt samt att det roliga skulle vara. Vi hade naturligtvis en plan – ta lite mer att äta och sedan ställa oss framför Orange för att dansa ut festivalen tillsammans med sista headlinern LCD Soundsystem. Och vi levererade verkligen!

LCD Soundsystem
Nicklas: LCD Soundsystem var den sista akten jag såg på festivalen. Även detta är någonting jag inte lyssnat på tidigare, och känner väl inte direkt att jag missat något. Visst har bandet ett par fina bitar och det blev enormt tryck i publiken samt på musikerna. Det är en bra show som var nästan perfekt att avsluta denne festival med. Förstå mig rätt, det är inte min musikstil men showen är väldigt bra. Dessutom var det skönt och roligt att svänga loss med Tim och Henrik. Mycket trevligt.
Tim: Avslutningen på hela festivalen. Det har börjat bli en tradition att leta upp det band som kan bjuda upp till dans och när den handen tillhör James Murphy och hans LCD Soundsystem så tar man självklart och dansar till det. Kanske berodde det på trötthet, kanske överförfriskning eller en kombination av dessa men det var oerhört lätt att släppa loss och göra sig av med all överskottsenergi som fanns kvar att ta av. En jämn nivå bland de utvalda låtarna hjälper det också men var en otroligt passande avslutning på ännu ett fantastisk år på festivalen.
Henrik: Att dansa ut festivalen är en traditions som vi på Munväder tydligen startade förra året så att upprätthålla den även i år med hjälp av LCD Soundsystems dance/punk är sannerligen värdigt. Konserten håller ett utmärkt tempo där mer ”tunggungande” låtar avlöser de mer ösiga på ett väldigt harmoniskt sätt och även om charmen och interaktionen från band till publik mellan låtarna är sparsmakad så finns det tillräckligt mycket charm i låtframträdandena så att det räcker och blir över. En spelning (och avslutning) som är tillräckligt bra för att jag ska fortsätta lyssna på dem även när festivalen är över!

Utmattade, lite frusna, rätt fulla (mestadels jag än en gång) spelade vi in en sista påa framför Roskildes största scen vars strålkastare fortfarande lös upp nästan hela festivalområdet. Det fanns forfarande band kvar på en del andra scener, men efter en sådan avslutning känns det lönlöst att försöka påbörja något annat. Ingen skam i det efter 7 dagars drickande, smärre sömnbrist, långa nattpromenader helt barfota och, förstås, filmande/skrivande/podcastinspelning.

Roskilde Festival 2016 var förstås en rent nöje! Precis som förra året och som det med all säkerhet kommer att vara kommande år. Jag vet att jag gärna kommer tillbaka för att än en gång samla intryck, träffa trevligt folk och gladeligen dansa ut festivalen den sista dagen tillsammans med mina fellow-Munvädrare!

Hälsningar
Munväder-Henrik