Munväder (feat. Tält och hans vänner) på Roskilde Festival 2016 – Sjätte dagen

Festivalregn är något som känns 10 gånger värre än ”vanligt” regn. Oftast har en ingenstans att ta vägen då lite regn får varenda tält, bod och försäljningsstånd med lite tak att fyllas på nolltid utav folk som söker skydd. En del är smarta och har med sig stilvidriga regnponchos som må vara hemskt fula, men oerhört effektiva. Andra är inte lika smarta eller snabba när det kommer till att skydda sig från väta på festival (jag talar så klart om mig själv). Dagen som kom att spenderas till största del framför Orange-stage var förstås den dagen då regnet varit som mest påtagligt hittills så en kan ju tro att det skulle vara extra svårt att plocka fram ”the orange feeling” just den dagen.

Men jag är inte den som gråter över lite regn och sannerligen inte när jag är på festival och kontinuerligt byggt upp ett stabil promillehalt i blodet som håller en både varm och glad. Att promenera ner till festivalen på fredagen var således väldigt besvärsfritt och löftena om regn mest hela dagen bekymrade mig inte det minsta.

Medan Tim sprang iväg till Avalon för att kolla in Jacob Bellens satte Nicklas och jag oss vid en pizzeria inne på området som hade en väldigt trendig aura samt en meny av pizzor som doftar hipster lång väg. Det går dock inte att förneka hur väldigt goda Gorm’s pizzor är och då i synnerhet den jag åt då den är fylld med tunt skivad potatis, tryffelolja och rosmarin! Ett perfekt sätt att starta festivaldagen på.

Jacob Bellens
Tim: En av de föreställningar jag sett mest fram mot. Jacob Bellens är på många sätt en betydelsefull musiker med sin 70- och 80-talsinspirerade  musik. Han gör heller inte ett speciellt spektakulärt framträdande utan låter sin musik tala för sig själv. Det är också där höjdpunkten från konserten finns, i den starka rösten och framtoning. Det ska också ges credd för att man vågar justera sina låtar som ”Back to You” för att bättre passa ett liveframträdande och utnyttja det följe han hade med sig.

Efter att jag köpt öl och blivit fotograferad av någon som utgav sig vara från en modeblogg gjorde jag mig av med Nicklas (eller kanske han gjorde sig av med mig?) för att gå och se det dammiga, blues/country-bandet Hurray for the Riff Raff från USA. Gemytligt värre då pikarna mot en viss Donald Trump fick publiken att jubla. Under tiden var Nicklas och körde på till BadBadNotGood på Apollo.

Hurray for the Riff Raff
Henrik: Jag får kanske medge att Hurray for the Riff Raff inte skulle vara såpass trallvänlig eller pop:ig country som det var. Absolut inget fel i detta, men jag saknade kanske lite mer av de väldigt tydliga bluesinfluenser som antytts både av Roskildes artistbeskrivning samt de snabba lyssningar jag gjort inför festivalen. Men Hurray for the Riff Raff var likväl väldigt varma och härliga med sin smått politiskt präglade country och sävliga toner som fick hela publiken att digga och gunga lite lugnt fram och tillbaka i Pavilion. Gemytligt, genuint och en väldigt ”smooth” start på festivaldagen.

BadBadNotGood
Nicklas: Detta var ett till av dessa band jag inte lyssnat på tidigare. Men står det att ett band har influenser av både hiphop och jazz är jag inte den som bangar. Det var väldigt bra sväng på bandet och således även publiken. Det enda minuset var att låtarna var instrumentala. Visst, det låter gammalmodigt men pricken över i:et hade varit sång till musiken. I övrigt en kul spelning och ett band jag troligen lär kolla upp mer efter festivalen.

Efter det sävliga tempot och den lika sävliga atmosfären på Hurray for the Riff Raff var det dags att höja temperaturen genom att skynda sig till Avalon där veteranen Calypso Rose redan hade satt tältet i gungning med sina karibiska rytmer. Nicklas hade intagit balkongen medan jag begav mig in i publikhavet för att verkligen skaka loss och även kasta mig in i det spralliga ”konga-tåget” som Calypso Roses underbara musik inspirerade till.

Calypso Rose
Henrik: En veteran som Calypso Rose kändes som en riktig lyx just denna fredag och härligt som omväxling efter alla lite nyare och mer gröna akter som präglat min Roskilde-vistelse till största del det här året. Med ett oerhört tajt kompband, febriga rytmer och rutinerat, men ändå personligt, publikflörteri var det inte så konstigt att hela Avalon redan skakade när jag kom dit bara några få minuter efter att spelningen satt igång. Om jag var på gott humör innan Calypso Rose så var jag nära sjunde himlen efter att denna oerhört härliga kvinna och hennes band gått av scenen!
Nicklas: Om det var drag på BadBadNotGood går det inte att jämföra med Calypso Rose. Det var nog inte någon i publikhavet som stod stilla och det säger ju något. Det var väldigt trall- och dansvänliga låtar vi bjöds på vilket uppskattades av publiken. Calypso Rose har en enormt bra sångröst och det fick vi njuta av under en dryg timme.  I övrigt är jag väldigt svag för denna typ av musik och när jag känner att det spritter i benen finns inget annat val än att ge spelningen ett högt betyg.

Biffy Clyro
Tim: De skotska herrarna som passande höll till på Arena med sin arenarock gjorde det de skulle. Personligen hade jag önskat att de spelat Living is a problem because everything dies och det hade kanske höjt konserten lite, i synnerhet då den låten tillhör det mer annorlunda ur Biffy Clyros katalog. Men ändå ett stabilt framträdande som varken gav från eller till.

Ovetandes om att Tim varit och sett Biffy Clyro begav sig Nicklas och jag till presscentret för att möta upp honom och det var nu som regnet gjorde sin entré på riktigt. Vår plan att spela in en liten påa fick ställas in och på vinst och förlust begav vi oss istället till Food Court i hopp om att kunna spela in lite mer av vår matresa. Vi lyckades tränga in oss i ett litet hörn och medan Tim och jag riggade upp gick Nicklas och beställde sig sin efterlängtade ”hästmacka” (egentligen kallad Cowboy Toast).

Som alltid när en kamera och en mikrofon finns i folks åsyn så dras en hel del blickar åt det hållet. Några spexare hoppade framför kameran och jag tror även att en nyfiken teknofil smög sig fram för att kolla in kameran som jag höll i under första inspelningen. Ack, the troubles of a hobbyjournalist. Skämt åsido så var det inte besvärligt alls utan snarare roligt och trevligt.

Själv köpte jag mig lite Pilau som jag åt framför kameran och därefter mötte vi upp beersbee-gänget från förra året som vi språkade lite med alltmedan de också prövade den tydligen väldigt populära ”hästmackan”. Men därefter var det dags att ställa sig i konsertkö igen. Neil Young nalkades och det blev en härlig timme ståendes i regn medan folk samlades framför Orange för att kolla in en av världens troligtvis mest spelglada musiker.

Neil Young + Promise of the Real
Henrik: En av festivalens mest framemotsedda akter utav mig. Jag må inte vara ett stort Neil Young-fan, men denna energiska folkrockare och gudfader av grunge är ju något som en måste ha sett om en har det minsta intresse för musik. Efter en sävlig inledning med några akustiska låtar som Neil körde solo (bland annat Heart of Gold) gjorde kompbandet Promise of the Real entré och därefter satte konserten igång ”på riktigt”. Ett riktigt bra blandning av lugna och fartfyllda låtar avhandlades tillsammans med bruklig ”gitarronani” som med jämna mellanrum kändes lite seg men inte på något sätt sänkte helhetsintrycket. Jag förutsätter att det är så den oerhört rutinerade och erfarna Neil Young talar till sin publik, med sin musik, då han inte är någon scenpersonlighet som slösar någon tid på onödigt mellansnack eller sedvanliga ”how are you doing”-plattityder. Med detta sagt så kändes kanske konserten lite väl lång. Drygt två och en halv timme (närmare tre timmar, egentligen) är lite väl långt för en festivalspelning och jag kan inte påstå att jag ångrar mitt val att hoppa över extranumret för att äntligen få igång blodcirkulationen som helt och hållet stannat upp efter att ha stått stilla i trängseln framför Orange ända sedan en timme innan konserten började.

Tim: Då jag var upptagen på annat håll så missade jag inledningen men eftersom jag inte är ett stort Neil Young-fan så kände jag ändå att det inte spelar så stor roll. Speciellt eftersom Henrik redan hade tagit plats redan en timme innan det hela drog igång. Föga förvånande är att Neil Young är såpass rutinerad att han trots sina år utan problem kan hålla igång konserten nästan helt utan paus. Till och med efter två och halv timme visade han inga tecken på att sluta och kom tillbaka för extranummer som slutade i en tre timmar lång konsert. Men för att summera; -gitarrsolona och hans sparsmakade showmanship (med detta menat att han fokuserar musiken) var det som jag tar med mig mest från denna konsert.

Drygt två och en halv timme som sagt. Detta gör att en kände sig lite mör i benen och ryggen eftersom det inte funnits mycket utrymme att röra sig på under Neil Youngs maratonspelning. Lite stretching och lite grabbigt stöd till Tim angående en matchning på Tinder blev uppvärmingen inför Peaches som strax skulle inta Apollo. Vulgär elektropop att skaka loss Neil Young-kramperna i benen med? Jag är på!

Peaches
Henrik: Peaches är underhållning på den mest pubertala nivån en kan tänka sig och det menar jag på ett väldigt positivt sätt. Med kraftfulla och catchiga låtar, en vulgär och sexfixerad scenshow samt texter som skulle få Eddie Meduza att rodna. Det är inte det minsta konstigt att varenda person jag kan se i publikhavet har ett stort leende på läpparna samtidigt som de dunkar huvudet och trampar med fötterna i takt med den tunga electropopen Peaches bjuder på. Det är faktiskt rätt så vackert på ett väldigt obscent, svettigt och alltjämt härligt sätt!

Härefter misstänker jag att Tim och Nicklas varpå väg hem och trött som jag var så kändes det faktiskt hyfsat lockande att ta tåget tillbaka för att få vila lite. Men icke! M83 skulle ju strax inta scenen och med tanke på att trevligt, berusat folk verkade röra sig ditåt samt att pit:en fortfarande hade gott om plats så var den ju egentligen självklart att jag var menad att stanna kvar ett par timmar till.

M83
Henrik: Jag är inte alls särskilt bekant med M83 egentligen men ytterligare en konsert med synthigt sväng kändes som sagt som ett självklart val. Med en riktigt skön låtskatt, glassiga synthar, drömlik sång och riktigt tung bas så känns de som den perfekta avslutningen på kvällen. Nästan som en hybrid av Neil Youngs softa arenarock och Peaches tunga electro (endast i bildlig mening, då M83 inte låter särskilt likt någon av dessa). Spelningen är inte lysande, men den är tillräckligt bra för att en ska ryckas med och känna sig glad i hågen när en sedermera gick därifrån!

Mina fötter var vid det här laget täckta i ett lagom tjockt lager av lera så det blev återigen tillfälle att försöka skölja av sig lite i vattenpölarna på vägen hem. Väl vid Roskilde station insåg jag att jag inte hade det minsta lust att gå mer då dagens trötthet hunnit ikapp mig så jag haffade en ytterst trevlig taxichaufför som körde mig resten av vägen. Det må ha varit en dag då en varit blöt, lite kall och orimligt mör i kroppen men jag ser inte någon som helst anledning till att klaga!

Hälsningar
Munväder-Henrik