Munväder (feat. Tält och hans vänner) på Roskilde Festival 2016 – Fjärde dagen

Efter fyra dagar av festivalande (även om det inte varit festivalande till 100%) så skulle nog ingen kunna klandras för att vara trött eller redo att ge upp. Dagarna fram till startskottet på festivalens huvuddagar har varit allt annat än lugna, men likväl så har Roskilde-stämningen hunnit hugga tag i en såpass att tröttheten en känner försvinner så fort en fått på sig sin festivaloutfit och äntrat området. Onsdagen är dessutom lite av en ”halvdag” då området inte öppnar förrän vid femtiden och samtliga akter är koncentrerade under kvällen. Detta betyder förstås – ännu en sovmorgon.

Första huvuddagen på Roskilde Festival 2016 tog sin början i och med att vi äntrade området, köpte varsin sandwich och sedan tog oss till den första spelningen på den lilla och väldigt mysiga Gloria-scenen. Redan när vi kom ner var det tydligt att det var mycket mer folk än vad det varit tidigare dagar, men än så länge var det långt ifrån trångt.

Första bandet på schemat var thailändska sensationen Khun Narin’s Electric Phin Band – ett gäng riktigt tajta musiker som nått storhet tack vare att en av deras ”recording sessions” fastnat på video och sedan spridits världen över via YouTube.

Khun Narin’s Electric Phin Band
Henrik: Tänk er de största nu levande gitarrvirtuoserna såsom Yngwie Malmsteen, Steve Vai etc. Dessa ÖNSKAR att de hade samma talang för att både spela tekniskt avancerade gitarrsolon (eller Phin-solon i det här fallet) samtidigt som de upprätthåller ett bra musikaliskt ”flow” under en konsert på ca 70 minuter. Frontmannen i Khun Narin’s Electric Phin Band är så bra och resten av bandet är så tajta att det är en rent nöje att digga sig igenom deras helt och hållet instrumentala spelning och det förtjänar absolut toppbetyg!

Tim och Nicklas bekantade sig bara kortvarigt med Khun Narin’s och styrde istället sin kosa mot den minst lika gemytliga Pavilion-scenen där färsk Electropop från Aurora stod på menyn. Naturligtvis hade de som vanligt kamerorna i högsta hugg.

Aurora
Tim: Stark öppning på huvuddagarna! Men en oerhörd glädje och närvaro visade de på en bred repertoar som gjorde ett otroligt stark liveframträdande. Denna sångerska har en vidunderlig röst som nådde långt utanför Pavilion-tältet och drog med sig även de som var placerade längst bort från scenen. Av publikens reaktion att döma så var det nog inte en helt ovärd upplevelse (OBS – Underdrift!).
Nicklas: Är ense med Tim om att det var en skön start på huvuddagarna. Mina förväntningar inför konserten var rätt så höga och jag kan glatt säga att de infriades till 100%. Den enda nackdelen var i stort sett att låten ”Murder Song” inte spelades. Kanonkonsert!!

Själv spenderade jag min tid med att köpa dagens liter vin och sitta i lugn och ro på läktaren som tillhör den orangea scenen där The Orchestra of Syrian Musicians med gäster redan hade gått in i början på slutklämmen av sin spelning. Även om jag vet att det hade varit mycket mer intressant att se det hela från början och uppleva denna musikkavalkad i sin helhet så kände jag mig faktiskt rätt nöjd med att bara sitta där i kvällssolen, sörpla rödvin och röka till tonerna av syrisk folkmusik blandat med både rap, soul, pop och lite mer. Jag har för lite kött på benen för att göra en rättvis och bra recension här men jag tror ni fattar grejen ändå.

Ungefär här insåg jag att kvällen/dagen skulle komma att bli en kort sådan. Inga band jag var jätteintresserad av spelade innan kvällens dragplåster Red Hot Chili Peppers så efter att ha konfererat med mina kollegor samt köpt lite pasta att fylla magen med ställde sig jag och Nicklas så långt fram vi bara kunde vid orangea scenen för att få ”bra” platser. Det tog dock inte lång tid innan Nicklas krackelerade under pressen av att behöva stå stilla på samma ställe under ca en och en halv timme i väntan på ett band som han inte gillar så han smet sin väg för att möta upp Tim och se Anna Von Hausswolff. Själv lyckades jag smita en bit längre in i den rätt så täta publikskara som redan bildats framför Orange och blev snart engagerad i konversation med ett par andra Red Hot-fans som säkerligen ville fördriva den dryga timme som återstod innan bandet skulle gå på.

Till slut hände det dock! Red Hot Chili Peppers äntrade scenen med ett soft jam som övergick i Can’t Stop. Resten…ja, läs nedan för att få veta.

Red Hot Chili Peppers
Henrik: Efter Can’t Stop följde en blygsam och smått förutsägbar hitkavalkad uppblandat med en och annan ny låt som förvisso inte var dålig på något sätt, men som verkligen inte var vidare kraftfull eller intressant. Ungefär som jag hade väntat mig så känns Red Hot… väldigt rigida med en väl inövad setlist där det inte finns utrymme för spontanitet och där charm och spelglädje kommer i andra (ibland till och med tredje) hand. Varken bra eller dåligt egentligen. Mest bara en konsert som jag såg och som jag inte kommer ta med mig något särskilt från annat än det faktum att jag sett Red Hot Chili Peppers live.
Tim: Såg bara sista halvtimmen ungefär. Till min besvikelse så levde de upp till mina låga förväntningar då Anthony Kiedis verkade sakna både driv och engagemang samt att publiken många gånger fick rädda honom (och bandet) under de mer kända låtarna. Men dock så har bandet en stark katalog som de kan vila sig på vilket hindrade konserten från att bli en fullständig katastrof.
Nicklas: Fem låtar räckte…

Anna Von Hausswolff
Nicklas: En trevlig spelning höljd i mystik och atmosfär. Hade nog önskat att en del låtar inte varit så utdragna men i övrigt har jag inget att klaga på. Om jag absolut måste så vore det i så fall värmen inne på Gloria som blev lite väl mycket. Underförstått är så klart att jag inte ångrar ett dugg att jag valde Anna Von Hausswolff framför Red Hot Chili Peppers.
Tim: Atmosfär. Detta genomsyrade hela konserten. Den är en annorlunda typ av musik som hon framför, men hennes uppenbarelse och charm samt sångröst, naturligtvis, bidrar till ett väldigt starkt framträdande. En del av låtarna kan kännas lite väl långdragna utan att de leder någonvart vilket inte är helt i min smak, men ”too each their own”. De starka låtarna är dock riktigt bra och får en verkligen i stämning så att det räcker gott och väl. Det är en annorlunda konsert bara i det att en enkelt kan blunda och komma i stämning direkt och det är också vad som gör den såpass minnesvärd!

Min mobil hade 4% av sitt batteri kvar när jag snabbt smet iväg från Orange efter konserten för att hinna se lite på stonerrock/Black Sabbath-lärjungarna Sleep på Avalon. Påtaglig haschdoft i kombination med avgrundstungt gung kändes som en skön palettrensare efter dragplåstrets egentligen rätt så trista framträdande. Jag har inte mycket till recension att erbjuda här eftersom jag inte stannade under hela konserten. Istället smet jag över till Avalons granne, Pavilion, för att hinna med slutet på trancerock-bandet Föllakzoid vilket kanske inte var den bästa avslutningen för en smått vinberusad, smått trött människa som hade en lång promenad att se fram emot efter konsertens slut. Men det gick inte att bortse från att Föllakzoid var intressanta att lyssna på med sina långa, mörka och genomtänkta stycken som gjorde sig minst lika bra live som de gör på skiva.

 

Efter många steg och kanske en och annan felsväng på vägen hem så var jag till slut framme hemma hos Tim där jag ”smidigt” klättrade in genom en öppen balkongdörr (dåligt mobilbatteri, som sagt) varpå jag förväntade mig att jag skulle behöva väcka hela korridoren med hårda bankningar på Tims dörr. Dock hade både Tim och Nicklas nyligen kommit hem och var således klarvakna. Inga problem där!

Första huvuddagen avklarad och en kan med glädje se fram emot mer!

Hälsningar
Munväder-Henrik