Munväder (feat. Tält och hans vänner) på Roskilde Festival 2016 – Femte dagen

Varje dag kan inte vara den mest genomtänkta när en är på festival. Jag hade föreställt mig att torsdagen skulle bli ett hektiskt virrvarr av springande mellan olika scener och trängas för att fånga några glimtar av olika band innan jag begav mig vidare för att se nästa. Torsdagen var nämligen full av intressanta och spännande akter som både var bekanta och främmande för mig, så till den grad att jag kan sträcka mig till att säga att detta var den bästa festivaldagen.

Så blev det dock inte. När en är på festival kan nog de flesta vittna om att en annan sinnesstämning sätter in. I vanliga fall skulle en ju aldrig få för sig att hoppa över ett band som en betalat för att se till förmån för att ta sig en öl till och festa med nya bekantskaper eller gå och köpa kladdig festivalmat och därmed nöja sig med de tre-fyra sista låtarna av en band en planerat att se. Men det blir nästan alltid så i slutändan. Av en eller annan anledning missar en band som en gärna tänkt se och av någon anledning så tycks det inte röra en särskilt mycket i ryggen. Underligt!

Vädret denna dag var allt annat än mysigt. Det regnade mest hela tiden med undantag för några uppehåll då och då som ändå inte hade särskilt mycket varaktigt solsken. Men denna dag var vi ute i god tid allihop i alla fall. Tåget ner till festivalen var förvisso försenat vilket gjorde att Tim var tvungen att offra de första minuterna på Elle King, medan jag och Nicklas hade gott om tid att inta bra platser framför Blues Pills och Silvana Imam.

Elle King
Tim: Underhållande konsert! King visar på stor mångfald med sin rika och varierade låtskatt. Mellansnacket kanske är lite klyschigt men det kändes ändå genuint och väldigt charmigt. Allt som allt en spelning som växte ju längre den höll på och avrundningen med Ex’s and Oh’s var alldeles ypperlig!

Silvana Imam
Nicklas: Silvana Imam öppnade i ett frenetiskt tempo som nästan fick mig att tro att hon skulle tömma sina batterier direkt. Så blev det dock inte då spelningen ökade ett par snäpp för varje låt, i stort sett. Jag gillar att det inte var så mycket mellansnack utan att Silvana låter låtarna tala för sig själva och det är tydligt att hon vet hur en bra hiphop-konsert ska se ut. Grym liveartist, helt enkelt!

Blues Pills
Henrik: Lite av en höjdpunkt för min del på hela Roskilde. Det är första gången jag ser dem trots att jag haft flertalet chanser tidigare och med sin stadiga bluesrock med några av de bästa psykedeliska influenserna från 60-talet känns det som Blues Pills är nära att blåsa av tältduken som utgör taket till Avalon-scenen. En ren fröjd från början till slut!
Tim: Missade början, men det var riktigt bra driv från detta Örebro-gäng. Det är svårt att sätta ord på vad jag gillade med konserten, men det är nog säkrast att påstå att det är hela blandningen av de bra låtarna, det begåvade framträdandet och den generella stämningen på Avalon.

Mer regn gjorde sin entré då vi alla möttes upp vid mediaoasen där vi trängde oss in i ett litet hörn för att fixa det arbete som vi inte hunnit med på morgonen. När vi var klara kände vi oss ändå rätt glada i hågen och dessutom var vi hungriga nog att äntligen bege oss till Roskildes berömda Food Court där den lite extra spännande och fina maten går att finna.

Efter några varv i den fullproppade ”matsalen” lyckades vi lägga band på vår beslutsångest och valde varsin väldigt bärbar måltid som vi tog med oss ut för att avnjuta. Själv var jag mer än nöjd över att ha hittat en riktigt saftig veganburgare medan Tim avnjöt en klassisk strut med fish & chips som han påstod var lite blek och trist, men likväl god. Nicklas hade däremot gjort misstaget att, likt Mr.Bean på restaurang, beställa tartar utan att egentligen veta vad det var han beställde och fick en smärre chock när tog sin första tugga på den råa kött-sandwichen. Hade jag inte haft förmågan att lägga band på mig samt inte hållit i en kladdig burgare som skvätte isbergssallad överallt så hade jag utan tvekan lagt mig ner i gräset och skrattat tills jag fick ont i magen.

En grilltallrik med potatisgratäng och mör fläskstek fick stilla Nicklas hunger istället och därefter begav vi oss till Arena-scenen för att invänta Grimes. Tim stack iväg åt ett annat håll och lyckades få sig en liten dos av Courtney Barnett som jag själv gärna velat se voro det inte för att PJ Harvey skulle spela efter Grimes varpå jag ville ha den bästa möjliga platsen framför scenen som jag kunde få.

Courtney Barnett
Tim: Missade början även här, men så mycket kan jag säga att även om Courtney Barnetts influenser är väldigt tydliga så har hon ett eget sound som hon lyckas snärja hela publiken med. Detta trots att hon i princip står helt ensam på den stora Avalon-scenen då kompbandet mest håller sig i bakgrunden. Publiken blev alltmer gles då de flesta troligtvis begav sig mot PJ Harvey, men det förtog inget från konserten då den hade ett riktigt nice avslut.

Grimes
Nicklas: Grimes var exakt vad jag trodde att det skulle vara: bra ös och mycket tryck! Nästan mer tryck än vad jag hade förväntat mig, nu när jag tänker efter. Kill vs Maim som avslutning var en riktigt höjdare och allt som allt kändes det i hela publikhavet hur pass bra det hela var. Jag vet att jag pratat om energi i varenda recension jag skrivit hittills, men det tåls att poängtera igen: Den energi som Grimes upprätthåller på scenen är något som är utöver det vanliga!
Tim: Överraskande bra! Energin från frontkvinnan och resten av bandet räckte långt utanför Arena-tältet och spelglädjen tillsammans med karisman höjde verkligen stämningen en hel del. Det märks verkligen att Grimes gillar vad de gör!

Grimes spenderade jag alltså sittandes vid sidan av scenen, alltjämt språkandes med andra PJ Harvey-fans som bestämt sig för att säkra sina staketplatser så tidigt som möjligt. Det obligatoriska vinet hade jag förstås med mig, vilket jag senare skulle komma att ångra lite smått.

PJ Harvey
Henrik: Detta var i stort sett vad jag kom till Roskilde för detta år. PJ Harvey äntrar scenen blygsamt, men med en närvaro och ett stenansikte som nästan antyder att hon är i trans. Därefter flyter konserten på som ett mäktigt ånglok av kraftfulla postpunk/folkrock-stycken varvat med melodiska, dystra sparvsånger som är fullständigt förtrollande. Jag saknar egentligen ord så jag kan nog bara säga att inget jag ser, eller sett, det här året kommer överträffa detta!
Nicklas: En ny bekantskap för mig som jag verkligen ser fram emot att lära känna mer efter denna spelning. Jag hade bara hört en handfull låtar på förhand, men det var inget som påverkade att jag i princip gick dit som en blank sida som sedan fylldes av idel positiva intryck. När jag åker hem från Roskilde lovar jag högt och dyrt att lyssna på varenda platta hon släppt, och det tycker jag talar för sig självt.
Tim: Det är verkligen något speciellt med ett liveframträdande från PJ Harvey! Vilken inramning, alltså! Detta är något jag utan tvekan skulle betala för att se på en ”egen” spelning eftersom det är så karaktäristiskt och unikt. PJ är helt uppe i sin musik och sina låtar och att hon inte för en minut bryter sin koncentration gör verkligen det hela väldigt mäktigt och atmosfäriskt. Mäktigt är verkligen nyckelordet här! Få lämnades nog oberörda av detta.

Trots att jag var tvungen att smita från min utmärkta placering framför PJ Harvey på grund av att ”vinet rann rakt igenom” så var jag allt annat än missnöjd eftersom jag fortfarande hade en bra vy från den plats jag fick inta under sista halvan av konserten. Nicklas och Tim möttes upp och därefter stack vi, likt primitiva stenåldersjägare, iväg på jakt efter föda…och en liten mojito, kanske?

När vi konstaterat att maten satt där den skulle stack vi återigen till presscentret för att jobba lite. Alltmedan Nicklas laddade upp bilder, samt ”antastade” Markus Larsson från Aftonbladet med frågor, laddade jag min mobil och gjorde lite anteckningar inför morgondagen tillsammans med Tim. Sedan var det dags för mina kollegor att sticka med tåget hem och dags för mig att köpa lite mer öl och invänta det band som jag valt ut bland de tre riktigt maffiga alternativ jag hade.

Valet föll på Savages som jag inväntade medan jag såg de sista minuterna av de högst underhållande Kvelertak. Deras oerhört simpla idé om att bara kopiera typisk 70-talshårdrock och att sätta en Children of Bodom-sångare i mitten av det hela är väldigt underlig, men såpass underhållande bisarr att det faktiskt funkar riktigt bra.

Tenacious vem? Det där bandet med högljudda pubertetskomiker vars hela koncept är att göra låtar där ”fuck” är det mest förekommande ordet? Jag tror jag står över och lägger min tid på någon mer intressant akt istället.

Savages
Henrik: Även om det kändes lönlöst att ens försöka engagera sig i något annat efter PJ Harveys utmärkta konsert så var ändå Savages en härlig avslutning på kvällen. Med sin lite hårdare och attitydstinna postpunk levererar de både riktigt bra ös såväl som mörkt och melankoliskt gung. Definitivt något som jag kommer att fortsätta lyssna på när festivalen är över.

Savages satt där de skulle och därmed var en regnig promenad hem ett faktum. Jag blev dock väldigt nöjd över att hitta en nattöppen liten butik att köpa cigaretter i på vägen då mina tagit slut och när regnet upphörde (ungefär samtidigt som mina fötter började göra sig tillkänna) kunde jag sparka av mig mina sandaler och gå barfota resten av vägen hem. Att gå ljumna vattenpölar helt barfota en lagom ljummen sommarkväll är nog något en borde göra oftare.

Hälsningar
Munväder-Henrik