Munväder (feat. Tält och hans vänner) på Roskilde Festival 2016 – Tredje dagen

Att festivalande tar på krafterna håller nog de flesta med om, men att en ska bli trött redan efter två dagar trots en bekväm boende- och sovlösning kanske är ett tecken på att en håller på att bli ”too old for this shit”. Men vi ska inte dränka oss i pessimism över detta riktigt än utan vi tar bara en tidig förmiddagsöl så är vi snart på banan igen.

Den tredje dagen på Roskilde Festival så lös vår Munväder-Tim med sin frånvaro. Jobb på annat håll var ursäkten, så det var upp till mig och Nicklas att ta sig an vad tisdagen hade att erbjuda. Efter ännu en lång sovmorgon, lite podcastinspelning, lite skrivande och lite annat Munväder-arbete begav vi oss, utrustade med cigaretter och choklad (samt öl, naturligtvis), med tåg ner till festivalområdet där vi direkt rusade mot Countdown för att hinna i tid till Mendoza. Sittandes med en pizzakartong i knäet och en något tveksam vy över en mans bakdel i tajta simspeedos lyssnade vi till Mendozas moderniserade eurodance-pop.

Mendoza
Nicklas: Pigg spelning med mycket energi. Det var tydligt att publiken och artisten kom väldigt bra överens vilket alltid är trevligt. En lite otippad stagedive från Mendoza var nog höjdpunkten om en frågar mig. Mest av allt fick jag en väldigt påtaglig ”Demi Lovato-feeling” från artisten i fråga, vilket förstås är ett mycket bra betyg i min bok!
Henrik: En härligt svängig konsert med en lite annorlunda och rolig twist på eurodance där energi och smittsam spelglädje återigen känns som de mest självklara nyckelorden. Mendozas spelning är den perfekta inkarnationen av en lite mer ”up and coming” artist som verkligen vill och kan ge allt när denne uppträder på en såpass stor och betydelsefull festival som Roskilde. Riktigt härligt att se!

Efter Mendozas energiska framträdande delade vi upp oss så att Nicklas kunde ta sig an det isländska hiphop-kollektivet Reykjavíkurdætur medan jag själv närvarade på det fullsmockade eventet där självaste Edward Snowden sände ett videosamtal från sitt ”gömställe” och pratade om….ja, det vi alla förväntar oss att Snowden ska prata om. Själv är jag inte 100% insatt i hela Snowden-grejen och sedan hans ”visselblåsning” inte längre är lika hett nyhetsstoff som det en gång var så märkte jag under seminariets gång hur viktigt det faktiskt är att bli påmind om detta gång på gång. Det är så lätt att glömma bort det viktigaste i dagens ständiga brus av nyheter och klickbete. Vad som också imponerade på mig var vilken oerhörd ”makt” (i brist på bättre ord) Snowden har över publiken. Han gör sig inte till och han har en ärlig, lugn och nästan lite torr framtoning, men likväl så är det som om hela Roskilde håller andan medan han pratar. Det han säger är såpass viktigt att en inte har något annat val än att stanna upp, lyssna och koncentrera sig.

Men ja, jag ska inte dröja mig kvar vid Snowdens tal alltför länge. När detta var över så hann jag precis se de sista låtarna som Reykjavíkurdætur rev av på Countdown. Det verkade tufft, rått och riktigt riktigt bra men jag tror det är bäst att jag lämnar recenserandet gällande denna konsert till den som faktiskt såg den i sin helhet.

Reykjavíkurdætur
Nicklas: Bäst på festivalen! Kanske till och med bättre än Emilie Ramirez spelning i söndags! När jag recenserade Jamaika antydde jag att jag blev väldigt trött på det politiskt präglade mellansnacket. Här var dock det politiskt präglade mellansnacket med fokus på feminism och kvinnors rättigheter en av de större höjdpunkterna eftersom det avhandlades så väl och med såpass kraftfull attityd. Om vi lämnar det åt sidan så stod musiken väldigt bra på egna ben. Arg hiphop i grunden men med lite av varje från flera andra musikstilar som gav en schysst dynamik. Tips till mansgrisar och KD:are – Lyssna på Reykjavíkurdætur och ta till er vad de har att säga!

Vi paraderade i maklig takt in mot presscentret igen för att spela in lite mer på Nicklas poddagbok alltmedan Mendoza och hennes ”crew” dånade förbi oss, på fullkomligt sprudlande festhumör. Jobb. Kaffe. Vatten till Nicklas och sedan pallrade vi oss till Dream City för att kolla in läget där. Och fotografera lite förstås.

Som ni märker så är det lite glest med band denna dag, men vi råder lite bot på det i och med att nästa steg var för Nicklas att dra och se norska Ivan Ave. Alltmedan jag begav mig till Rising för att få nöjet att stå längst fram på bandet med festivalens tveklöst coolaste namn: Have You Ever Seen the Jane Fonda Aerobics VHS?

Ivan Ave
Nicklas: Nice hiphop med skön utstrålning från frontmannen. Det satte sig men det var inget som stod ut i mängden direkt. Det var en konsert som jag såg och den var långt i från dålig men inte heller något som jag kommer minnas eller ta med mig särskilt mycket ifrån.

Have You Ever Seen the Jane Fonda Aerobics VHS?
Henrik: En av de största höjdpunkterna. Inte nog med att de som sagt har festivalens coolaste namn utan deras mix av både Motown, arg punk och gladlynt surfrock är så fylld av härliga kontraster och simplistisk hårdförhet att det är omöjligt att inte ryckas med. Om inte festivalens bästa spelning hittills så var det definitivt den mest underhållande i alla fall!

Fotogalna och glada gick vi tillbaka till Dream City med vin och nachos i händerna. Nicklas fascination för min skjorta och dess likhet med en viss Seinfelds skjorta vägrade upphöra och gav därmed upphov till den här bilden.

”Sätt er i små grupper och diskutera” som han själv skrev på sin Instagram.

Vi var pigga i sinnet men trötta i kroppen så för att slippa ännu en lång promenad hemåt valde vi att endast se ett par-tre låtar på kvällens, för oss, sista band Klub 27. Torftiga recensioner från oss bägge är såklart vad som följer utav detta men det kanske är bättre än ingenting?

Klub 27
Henrik: Vass rockmusik med intressanta influenser. Vad spelningen gäller så kan jag inte säga så mycket mer än att ”det vi hann se verkade bra”. Förhoppningsvis får jag någon mer chans i framtiden att ge dem ett mer rättvist och matnyttigt utlåtande.
Nicklas: Svårt att säga eftersom vi såg så lite. Jag misstänker att de flesta låtarna hade varit ganska ”samey” om jag stannat hela konserten så det gjorde mig egentligen inget att vi gick därifrån tidigt. Men det lilla vi såg kändes precis lagom härligt och mixen av stilar som de kör på är rätt så kul.

Vi mötte upp Tim och begav oss hemåt och därmed var tisdagen till sin ände. Kanske inte den mest innehållsrika dagen från vår sida, men what the hey? Vi har ju fortfarande tre dagar kvar!

Hälsningar
Munväder-Henrik