Upplevelser på CPH PIX 2018, del 1

Auteur-teori och bortöver

The modern writer (scriptor) is born simultaneously with his text; he is in no way supplied with a being which precedes or transcends his writing…”
Roland Barthes, The Death of the Author, 1967.

Utan att presentera några som helst objektiva bevis skulle jag vilja börja med att påstå att vi just nu lever i en ganska så märklig era för filmkritik. Jag vet inte hur ni som läser detta ställer er till detta och vad era upplevelser är, men för min egen del så är det något som är skevt när en film som The Last Jedi (Johnson, 2017) kan bedömas och avfärdas utifrån vad som liknar någon slags påverkansoperation där samma ”kritiska” ståndpunkter upprepas tills de blir någon slags universell sanning. Det är min iakttagelse och ingen kan stoppa mig från att ha den!

Naturligtvis är detta inte hela sanningen, men den här iakttagelsen kommer att spela in i mycket av det jag skriver angående mina filmupplevelser på CPH PIX 2018. För att inte falla i den fälla som är ”ohederlig” eller ”mot bättre vetande-kritik” tänker jag göra några försök att studera, analysera och kritisera de filmer jag sett från flera perspektiv. Förhoppningsvis kommer det leda till att jag själv kan utvecklas som kritiker och kanske lägga till en aspekt av mediaanalys som jag tycker fattas (och länge har fattats) här på Munväder. Vi börjar med…

Auteur-teori och stil över substans
feat. An Evening with Beverly Luff Lin & Au poste!

För att detta inte ska bli för långt och osammanhängande så hänvisar jag er läsare som inte är bekanta med auteur-teori till min favoritsammanfattning av detsamma av Lindsay Ellis –

Den är koncis, den är lättillgänglig och man får en analys av Michael Bay och Transformers-filmerna på köpet! Win, skulle jag säga.

Regissörerna (auteurerna) som tillhandahållit stil över substans under min närvaro på CPH PIX heter Jim Hosking och Quentin Dupieux (även känd som Mister Oizo) – två regissörer vars verk jag inte varit bekant med förrän nu. Redan här blir det alltså uppenbart att jag inte är helt och hållet rustad för att prata om An Evening with Beverly Luff Linn och Au poste! ur detta teoretiska perspektiv eftersom teorin förutsätter att jag är bekant med Dupieux och Hoskings konstnärliga röster. Är dessa två filmer reflektiva av samma politique som Dupieux och Hosking gett uttryck för i t.ex Reality (Dupieux, 2014) eller The Greasy Strangler (Hosking, 2016)? En fråga som tyvärr inte kommer att besvaras i just denna text.

I An Evening with Beverly Luff Linn rymmer den uttråkade hemmafrun Lulu Danger (Aubrey Plaza) från sin inkompetenta man Shane Danger (Emile Hirsch) med målet att ta upp kontakten med sin före detta älskare Beverly Luff Linn (Craig Robinson) – en berömd entertainer av mystisk karaktär. Till sin hjälp har hon den, milt uttryckt, blygsamt erfarna torpeden Colin Threadener (Jemaine Clement) som snabbt blir förälskad den kyliga och manipulativa Lulu.

I Au poste! möter vi kommissarie Buron (Benoît Poelvoorde) i full färd med att förhöra mordmisstänkta Fugain (Grégoire Ludig) angående en man som funnits död i sin egen blodpöl.

Ungefär varje spoilerfri sammanfattning av handlingen i respektive film kommer inte innehålla mycket mer än vad jag beskrivit här så jag rekommenderar varmt att ni håller utkik efter bägge filmer på vilken plattform ni än brukar använda för att se film. De är båda mycket sevärda och roliga i mitt tycke.

Vad vill Hosking och Dupieux säga med sina respektive filmer då och varför har jag valt att ”klumpa ihop” dem i samma text just här? Därför att bägge filmskapare (och dessa två filmer) rör sig inom två olika traditioner som där film som underhållning och film som konst utmanas och där vedertagna premisser för ”hur en film ska vara” och ”vad som är konst” utplånas eller vänds upp och ner på. Se An Evening with Beverly Luff Linn och få starka vibbar av John Waters transgressiva kultfilmer som hyllar det fula och det motbjudande genom att förkasta det som i fina rum anses vara god smak. Se Au poste! och få starka vibbar av Jean-Luc Godards sätt att vända upp och ner på deckargenren och det klassiska Hollywood-narrativet genom att läsa regelverken och sen göra precis tvärtom.

Jag gör mig här skyldig till vad jag anser är lite av en ”sjukdom” hos kritiker idag. Det är alltid enklast för ”oss” att lägga latsidan till genom ta ett välkänt exempel på något som ligger nära i stil och utförande och sedan låta det tala för vad filmen är och vad auteuren vill säga. Godard- och Waters-jämförelserna är tillräckligt legitima för att jag ska komma undan med det, men det säger egentligen ganska lite om Hoskings och Dupieux filmer och har dessutom (tror jag) en tendens att skapa förväntningar som inte infrias. I många fall känns det som auteur-teori bjuder in till detta. På samma sätt som det är bekvämt, i viss mån, att tillskriva en ensam regissör förmågan att skapa och uttrycka en vision så är det enkelt att ta genvägen förbi att beskriva Hoskings och Dupieux filmer med Waters och Godard.

Men utöver att ”vara meta” och påpeka mina egna brister i ett fåfängt försök att få dem att framstå som medvetna (är detta Family Guy helt plötsligt?) så tycker jag att jag har åtminstone en poäng med att göra på det här viset. Jag ämnar att se vad Hoskings och Dupieux politique är i de här filmerna och jag tror att det är stil över substans. Precis som Godard och Waters gärna framhäver sina stilistiska val och gör dem till den centrala poängen i många av sina respektive filmer så består Hoskings och Dupieux röster i att hävda sig och framhäva sig själva som filmskapare i stilen.

Hosking gör detta med att medvetet låta skådespelarna agera stundom stelt och orealistiskt, stundom överdrivet och hyperrealistiskt. Han krossar medvetet illusionen av realism för oss filmtittare genom att ge karaktärerna namn som Danger, Luff Linn (en avsiktlig appropriering av det irländska efternamnet Laughlin) och Donkensteiger. Det finns också en röd tråd av ovilja att göra An Evening with Beverly Luff Linn till något som går hem i varken kulturella finrum eller hos en bred mainstream-publik genom att framhäva ”icke normsnygga” karaktärer i sexuella sammanhang och genom att komplettera den knasiga men städade Wes Anderson-stilen med ständiga referenser till omogen kiss-och-bajs-humor.

I Au poste! vänds den populära crime/police procedural-genren upp och ner genom att förhöret Dupieux presenterar för oss är långdraget, ointressant och osammanhängande. Kommissarien i huvudrollen har inte det engagemang vi förväntar oss. Brottets karaktär är banalt och omständigheterna som långsamt nystas upp kring hela situationen är i stort sett en historia om en man som springer upp och ner i sin trappuppgång efter att hans fru somnat framför tv:n. Dupieux varvar det hela med absurd slapstick, replikskiften à la goddag yxskaft samt skamlös meta-humor som allt som allt istället leder in i ett metamysterium som jag inte är förmögen att beskriva bättre än ”som om Jacques Tati regisserat Mulholland Drive (Lynch, 2001)”.

En snabb googling och lusläsning av bägge regissörers respektive filmografi vittnar om att jag inte är helt fel ute trots allt. Stil över substans är vad som utgör politique i Au poste! och An Evening with Beverly Luff Linn. Eller rättare sagt; stilen ÄR substansen.

Bortom auteurerna

Att inleda denna text med ett citat som antyder att författarens (auteurens) intention är meningslös i förhållande till konstverket och inte återkomma till det förrän i slutet av texten är förstås väldigt kaxigt av mig och jag ber om ursäkt för det. Min egna intention är att utforska dessa filmer vidare i förhållande till andra kontexter och den här första delen om mina upplevelser på CPH PIX 2018 är tänkt lite som en inledning och ett sätt att röra sig bort från det sätt som kritiker och cineaster ofta lyfter fram regissören till en film då jag tror att detta ofta underblåser sättet som många ”bestämmer” en films kvalitet i form av så och så många stjärnor och i förhållande till den och den regissören eller ”den där andra filmen liknar den här lite”.

Jag vill vara tydlig med att jag inte avfärdar det sättet att kritisera film helt och hållet. Det har många fördelar och är ett bra sätt att hålla fast vid att film (all film) är konst och därför också bör värderas som sådan. Jag efterlyser bara lite mer variation i form av att kritiker ser och värderar själva konstverket mer och vad det kan säga till oss som betraktare utan bagaget av konstnärens möjliga intention.

Så nu när jag fått auteur-perspektivet ur mitt system kan jag förhoppningsvis gå vidare till de tre andra filmerna jag såg på CPH PIX det här året. Låt hoppas att något intressant och matnyttigt kan komma ur det.

//Henrik