Topp 10 från det gångna året – enligt Tim

Vissa av er som läser kanske tycker att det verkar hopplöst daterat att läsa en årsbästalista ca en månad efter att året tagit slut då ”seriösare” medier sammanställer sina listor senast i mellandagarna.

Men här på Munväder är vi lite speciella på det sättet att vi gör saker lite som vi vill och utan en direkt plan.

En del av er har redan läst Henriks lista och för er som inte gjort det så finner ni den HÄR.

Men utan att förhala ytterligare så följer här min lista i ingen särskild ordning eller rankning. Notera att filmerna är bland dem jag sett så det finns eventuella hål.

Genom att klicka på filmtitlarna förs ni till filmens trailer.

Observera att denna lista också finns i ljudform genom spelaren här nedan.


 

Topp 10 (minus de 3 bästa)

Edge of Tomorrow (Dir: Doug Liman)

Vem hade väntat sig detta? En film med den fantastiska originaltiteln All You Need Is Kill som först kändes lite som en trött idé med ett Måndag Hela Veckan-koncept visade sig faktiskt vara en grymt opretentiös film som inte tog sig själv på alltför stort allvar.

Tom Cruise privatliv åt sidan, den senaste tidens projekt har varit underhållande verk där han alltmer cementerar bilden som en action-stjärna trots sin ålder. Och Emily Blunt som alltmer börjar dyka upp i fler stora projekt.

Det enda trista med filmen är nog att den inledningsvis klassades som en besvikelse i biograferna men hämtade delvis upp det efter hand.


Interstellar (Dir: Christopher Nolan)

Säga vad man vill, Interstellar var en av förra årets mest spektakulära bioupplevelser (seriöst, såg du den inte på bio så fy skäms!) som lider av en något konstlad och pretentiös avslutning.

Men allt som händer före det är ren njutning för cineaster och dess likar. Starka prestationer och en intressant handling gör detta till en oförglömlig upplevelse.

En anledning till de blandade meningarna kan vara att denna film kommer ett år efter Gravity bländade oss med makalösa effekter och ett liknande koncept. Men definitivt en av årets höjdpunkter.


The Lego Movie (Dir: Phil Lord & Christopher Miller)

Det var många som höjde på ögonbrynen när denna film utannonserades (underskriven inkluderad). Det finns mycket att ogilla med en film baserad på ett varumärke. Tur då att filmen var allt annat än de farhågor man hade förväntat sig.

Vad som gör att Lego-Filmen fungerar är just hur den istället spelar på den relation folk har till Lego istället för att ett vara ett uppsvullet PR-stunt. Mig personligen växte upp med Lego och mycket av de små detaljerna i filmen är direkta referenser som folk som någon gång byggt med Lego känner till.

Humorn, röstskådespelarna och självdistansen är vad som gör detta till en högst underhållande upplevelse.


The Look of Silence (Dir: Joshua Oppenheimer)

Och så skiftar vi helt fokus från rena underhållningsfilmer till dokumentären som är en uppföljare till oscarsnominerade The Act of Killing.

Vad som följer är en oerhört stark berättelse om folkmorden i Indonesien på 60-talet.

Det som gör denna uppföljare bra är hur den vänder den redan bisarra metoden i första filmen och lyckas att ge ytterligare perspektiv på den tragiska period i historien och mänsklighetens mörker.

Jag anser att denna film (och dess föregångare) är viktiga filmer att se för att få nya perspektiv så inga ursäkter, ta bara och se den nu om ni inte redan gjort det!


 

Nightcrawler (Dir: Dan Gilroy)

Ständigt obehaglig.

Det beskriver hur man känner sig efter att ha sett denna film, vilket nog är precis den känsla som filmmakarna var ute efter.

Jake Gyllenhaal glänser som Lou, en fullständigt skrupelfri ”entreprenör” som gör karriär inom videoproduktionsbranschen där han specialiserar sig inom att sälja videomaterial från olycks- och brottsplatser till TV-stationer.

Snyggt filmad, obekväm situation där man ständigt ifrågasätter protagonisten i hans handlingar och inställning.


 The Salt of the Earth (Dir: Juliano Ribeiro Salgado & Wim Wenders)

Jag kände mig tvungen att ta med ytterligare en dokumentärfilm här och vilken film det är!

Fantastisk!

Det är det enda ordet jag tänker på för att jag var tidvis mållös över visningen på CPH: DOX.

Det ska noteras att en dokumentär om en fotograf som berättas utifrån de bilder han tagit under sin omfattande karriär kanske inte intresserar de flesta men personligen kände jag mig aldrig uttråkad.

Det är en oerhört gripande historia med ett budskap som sätter ett bevarande intryck efter att man sett den med kraftfulla bilder som ett komplement.


X-Men: Days of Future Past (Dir: Bryan Singer)

Bryan Singers återkomst resulterade i en av de bästa X-Men-filmerna och en smärre reboot som nästintill utraderade ”styggelsen” som var den tredje X-Men som Brett Ratner rattade (no pun intended).

Genom att kombinera den gamla och nya casten plus en underhållande historia som fokuserade på seriens styrkor fick vi en kul och spännande film som lägger upp bra inför de förväntade kommande delarna.


Innan vi går in på de tre bästa från 2014 så är det värt att hedersomnämna ett par filmer.

John Wick (Dir: Chad Stahelski)

Tänk en välkoreograferad Taken med lika brutala och snygga actionsekvenser som blev lite av en sleeper hit från förra året. Till alla som inte har sett den: Skärp er!

Guardians of the Galaxy (Dir: James Gunn)

Vem har ännu en sett den? Ytterligare kommentarer överflödiga.

Dawn of the Planet of the Apes (Dir: Matt Reeves)

Andy Serkis som en högintelligent schimpans! Vad mer kan man begära?


Topp 3

Dessa tre filmer ligger här för att det är direkt svårt att särskilja dem. Notera att det ständigt är presenterat i ingen särskild ordning.

Gone Girl (Dir: David Fincher)

David Fincher går från klarhet till klarhet och likaså för Ben Affleck i denna fantastiskt stämningsfulla film.

Som jag har nämnt för flera så tror jag att denna film kommer att bli inte bara en klassiker (vilket de flesta andra filmerna på denna lista nog också kommer att bli) utan en tidlös sådan som kommer att studeras i filmskolor framöver.

Musiken, stämningen, handlingen och skådespelarprestationerna. Allt går hand i hand för att skapa en mäktig upplevelse. Rosamund Pike fick sitt välförtjänta genombrott efter flera bra roller.

Gone Girl är en film som ständigt förföljer mig och kryper under mitt skinn och är något som alla borde se.

The Grand Budapest Hotel (Dir: Wes Anderson)

För att börja: Ja, Wes Anderson är inte för alla (men han borde vara det). Men The Grand Budapest Hotel är en strålande demonstration i vad filmglädje är.

En film som inte tar sig själv på alltför stort allvar och är en resa och lämnar ett varaktigt intryck på en.

På ett sätt kan jag säga att en av anledningarna till att den ligger just här på listan är för att jag satt och smålog lite efter jag hade sett den.

Birdman (Dir: Alejandro González Iñárritu)

Ja, inte skulle jag glömma denna lilla pärla till film som har Michael Keaton i en roll som han nog var född till att spela.

En näst intill felfri upplevelse som väcker en del intressanta frågor samtidigt som denna också har självdistansen att driva med sig själv och Hollywood.

Och till sist: En oerhört cool film


 

Så: Håller ni med? Kommentera gärna nedan med era egna listor!