Retrospektivt: Star Wars Episod III – Mörkrets Hämnd

Du läser just nu tredje delen i vår pågående tillbakablick på Star Wars. Du hittar de andra delarna Del I, Del II, Del IV Del V & Del VI genom att klicka på länkarna.

Sista delen i prequeltrilogin, Mörkrets Hämnd, är vad det kommer att skrivas om i denna del. Den nyaste filmen i serien (tills nästa vecka) och som i år firar 10 år och hur står den sig idag?

Kan direkt börja med att säga att det är tydligt idag hur mycket filmen lutar sig mot specialeffekter och greenscreen. Det ser helt enkelt inte lika övertygande ut när man i många tillfällen kan se att de spelar mot en bakgrund.

Öppningssekvensen är dock bra, inte lika spännande som man kanske minns den men likväl spektakulär och ett bra val att öppna filmen med. Dykningen med skeppen som ”avslöjar” ett stort rymdslag är finurlig och känns lite som en vink till de gamla filmerna.

I denna film så har handlingen äntligen blivit betydligt bättre även om den fortfarande brottas med den hemska dialogen.

Hayden Christensen gör här sin bästa prestation i serien (man kan ju argumentera att det endast kunde gå åt ett håll efter den förra) och känns mer nyanserad och sliten med sina känslor, vilket känns betydligt mer som Darth Vader än tidigare. Även om det nästan lyckas sabbas fullständigt i en scen mot slutet.

Ewan McGregor som är en av trilogins höjdpunkter är fortfarande underhållande och lyckades utveckla rollen och man känner här den naturliga utveckling från denna film tills vi återser honom 19 år senare i Stjärnornas Krig i form av Alec Guinness .

En sak som inte faller lika väl med mig idag är att trots att filmen är väldigt dyster (den första filmen i serien som fick en åldersgräns; The Force Awakens är då den andra) så använder man en väldigt lättsam ton i många märkliga situationer som gör att man tidvis inte tar filmen helt på allvar. Men det är inte så mycket att det helt distraherar men ändå frustrerande. Ofta ha humorn varit avvägd så att såväl vuxna som barn kan uppskatta dem men vissa av ”skämten” känns väldigt barnsliga så här i retrospekt.

Ian McDiarmid har väldigt kul i rollen som Palpatine/Darth Sidious och han ger verkligen sin kropp och själ i rollen, till den grad att överspelandet blir underhållande (kom ihåg att han alltid var överspelande i Jedins Återkomst) att se på (unlimited power!!!)

Musiken är igen i högform och fantastisk likväl med produktionsvärdena (rekvisita och sådant som behövdes tillverkas för filmen).

Slutstriden mellan Obi-Wan och Anakin känns inte lika spännande och övertygande idag även om tempot är på absolut max. Dels beror det nog att scenen förlitar sig såpass mycket specialeffekter till sceneriet som med åren har blivit daterat att det helt enkelt inte ser lika bra ut.

Sättet filmen slutar på kan kännas billigt i hur man ”knyter ihop säcken” på ett lägligt och passande sätt men jag känner att det känns passande. Rent visuellt känns det också väldigt passande och väldigt mycket Star Wars i slutscenerna.

Mörkrets Hämnd är en bra avslutning på trilogin. Det kunde ju bara sluta på ett sätt och den är fortfarande effektiv i det avseendet i det tragiska som händer i den. Det är det man efterfrågar i en Star Wars-film: lite humor, äventyr, tragedi och glädje och därför så kommer jag förmodligen inte vara besvärad även nästa gång jag ser den.