Munväder Film på Bio: Batman v Superman: Dawn of Justice

”The greatest gladiator match in the history of the world. God versus man. Day versus night! Son of Krypton versus Bat of Gotham!”

DCs/Warner Brothers kontring gentemot Marvel Cinematic Universe har egentligen bara börjat i och med Batman v Superman: Dawn of Justice. Snart kan vi vänta oss både ett Suicide Squad, ett Justice League och troligtvis mycket mer, men det är den här filmen, tillsammans med sin föregångare Man of Steel, som kickar igång det på allvar. Vi har Zack Snyder på regi, vi har ”Batfleck”, vi har Lex Luthor och vi har äntligen en seriös och, förhoppningsvis, lyckad tolkning av Wonder Woman på den stora, vita duken. Let’s roll, shall we? (PS – naturligtvis är denna recension spoilerfri.)

Batman v Superman: Dawn of Justice
Regi: Zack Snyder
I rollerna: Henry Cavill, Ben Affleck, Jesse Eisenberg, Amy Adams m.fl.
http://www.imdb.com/title/tt2975590/?ref_=nv_sr_1

Det här kommer att bli en väldigt svår recension för mig att skriva då det är mycket som jag vill ha med samtidigt som jag måste undvika spoilers. Dessutom finns det risk för en ganska stor dos subjektivitet (vilka filmrecensioner innehåller inte det, å andra sidan) eftersom det är många smått upprörda känslor som gärna bubblar upp så fort jag tänker på den här filmen och allt vad den representerar gällande DCs och Warner Brothers nära förestående kavalkad av filmer med några utav de mest ikoniska superhjältarna genom tiderna.

Eftersom jag tror att alla är relativt bekanta med storyn och vad den här filmen går ut på så behöver jag nog inte köra någon kort summering. Låt oss istället börja lite kort med filmen Man of Steel – en film som inte funkade för mig på någon nivå egentligen. Den var uppblåst, överproducerad, pretentiös samtidigt som den ville ge sken av att vara en mörk, skitig superhjältefilm som äntligen(?) skulle få oss att fatta att Superman egentligen är en plågad martyr och outsider istället för den ”boyscout” som vi alla lärt känna och gilla tidigare. Man of Steel verkar alltså ha satt tonen för hela DCs kommande filmuniversum och eftersom den tonen inte fungerade för mig så är jag nu uppriktigt nedslagen av insikten att det är mycket möjligt att vi kommer få dras med väldigt, väldigt tomma och tråkiga porträtt av ovan nämnda ikoniska superhjältar framöver.

Batman v Superman: Dawn of Justice har ett väldigt spektakulärt yttre. Den är dyster och mörk men samtidigt explosiv och levererar i stort sett non stop action. Naturligtvis är det ”Batfleck” som är det mest uppseendeväckande när det kommer till casting och skådespeleri. Och jag har inga som helst problem med Ben Affleck i rollen som Bruce Wayne/Batman. Han tacklar rollen bra, har den rätta looken och bär Batmans latexmask och kevlarpansar med värdighet. Resten av gänget – Henry Cavill som Superman, Amy Adams som Lois Lane, Gal Gadot i cameon som Wonder Woman etc. – stabila så till den grad att de bär sina respektive roller med bravur trots att manuset inte lämnar mycket utrymme för att karaktärerna ska kunna bli färgstarka utöver det vi alla redan känner till om dem. Jesse Eisenberg i det märkliga rollvalet som Lex Luthor är…inte alls i min smak. För min del känns det som en lam imitation av Heath Ledgers Joker istället för den kallt beräknande och hyperintelligenta narcissisten/psykopaten som Lex Luthor är. Han blir aldrig skrämmande eller hotfull utan mestadels bara flamsig och ”campy”.

Det finns alltså en och annan positiv grej med Batman v Superman: Dawn of Justice men filmens största problem är något som genomsyrar hela dess uppenbarelse. Det problemet består i att det är Zack Snyder som har regisserat. Zack Snyder må ha sin distinkta stil som funkar för vissa typer av filmer, men i dagens klimat där blockbusters blir alltmer intelligenta och mer givande för sin publik (i synnerhet tack vare Marvel Cinematic Universe) så känns han som en filmskapare vars kriterier inte längre räcker till. Zack Snyder hade det tidiga 2000-talet som sin lekplats vilket fungerade bra, men nu är den tiden förbi. Han kan helt enkelt inte hantera en såpass storslagen och popkulturellt viktig film som denna.

Detta blir märkbart i Batman v Superman:s struktur. Vi har en film på 2,5 timmar som är full av scener som inte känns sammanvävda till en enda stor väv såsom det borde vara. Första aktens dialog är nästan identisk i varje scen (alla repliker vill låta viktiga och djupsinniga) och så snart någon börjar snudda vid att framhäva sin karaktär i ett originellt och intressant ljus så förflyttas vi in i en actionscen som är där ”bara för att”. Lägg därtill underliga drömsekvenser som enbart finns med för att de har fungerat som sexigt trailermaterial men som i filmens kontext enbart tycks syfta till att förlänga speltiden. Slutresultat är helt enkelt att det är svårt att bry sig. Gladiatormatchen mellan världens två största superhjältar blir ointressant och faller fullständigt platt. Och naturligtvis är det så det går när man anlitar Zack Snyder. Han är en mästare på att pumpa in tom luft i sina filmer för att blåsa upp dem och få dem att se viktigare och mer intressanta ut än vad de egentligen är.

I mitt tycke är Batman v Superman: Dawn of Justice bättre än sin föregångare Man of Steel, men långt ifrån den spektakulära action/blockbuster som den bör vara. Det är trots allt upptakten till Justice League – DCs största och mest berömda superhjälte-team! Ska den verkligen komma undan med att vara så platt och så innehållslös som den är? Nej det tycker jag inte. För mig fungerar den helt enkelt inte och även om jag inte var så hoppfylld när jag satte mig i biosätet så är jag fortfarande besviken. Det vittnar om en väldigt tråkig trend som blockbusters kan komma att ta om vi har otur och efter att det gått åt rätt håll under ett bra tag nu så vore det synd om Zack Snyders och Warner Brothers sätt att leverera blev standarden.

Betyget: 2 Munvädrare av 5

//Munväder-Henrik