CPH:DOX 2017 – Journal #3

Efter en veckas vila, eller snarare annan stress och press så var det dags för att åka tillbaka till Köpenhamn för en fullspäckad lördag full av dokumentärer i vitt skilda kategorier. Detta blandades med att trycka ihop sig i den breda massan som i synnerhet tycks invadera och tränga på extra mycket under helgen. En dag med upplevelser som en Anonymous-demonstration, väldigt intim ”social cinema” och hetsätning för att hinna till nästa visning.

Återigen så är det extremt positivt med i princip utsålda föreställningar på nästan varenda visning som det tagits del av. Det vittnar om festivalens popularitet och eftersom ämnen oftast inte är ”ren” underhållning utan också informativ så är bara ännu en anledning varför denna festival är spännande och en anledning att besöka.

I Called Him Morgan (2016)

Svenskproducerade I Called Him Morgan handlar om Lee Morgan, i jazzvärlden en känd och talangfull musiker och hans intressanta historia som fick ett tragiskt slut. På många sätt en traditionellt producerad dokumentärer med arkivbilder och intervjuer med folk som kände honom. Dock kan man kritisera att det även gör att den inte sticker ut på samma sätt. Vilket den heller inte gör på många sätt. Är man jazzintresserad så är denna dokumentär något att se eftersom den innehåller flertalet anekdoter från branschen och det är ett stundtals intressant galleri av färgstarka karaktärer som man får möta i dokumentären. För den oinvigde så kan den kännas svårtillgänglig då det antas att man har vissa referensramar för det som de talar om i dokumentären. Men likväl en underhållande dokumentär med bra musik och som ger vidgade horisonter för den som inte känner till så mycket kring denna scen.

The John Dalli Mystery (2017)

Sittandes på kanten av en mjuk men samtidigt hårdsoffa i festivalens ”Social Cinema” så såg jag denna bisarra dokumentär/spelfilm om turerna kring den före detta EU-kommisionären John Dalli. Jeppe Rønde regisserar denna lite annorlunda dokumentär som följer journalisterna Mads Brügger och Mikael Bertelsen som följer upp på omständigheterna som såg John Dalli utsparkad som kommissionär efter anklagelser om mutor från tobaksindustrins lobbyister. John Dalli bedyrar motsatsen och menar att han var ditsatt för att försvinna ut bilden. Detta för dem till hans residens på Malta där de försöker jaga fatt på en möjlig källa med bevis för hans påstående. Journalisterna är kända för sin new journalism-stil vilket gör att dokumentären är lagd som ett narrativ med journalisterna som karaktärer. Vilket fungerar utmärkt i fallet då karisman och fallets absurda och ständigt ändrande art gör att det blir en spännande resa mot sanningen. Deras resa tar dem till amerikanska kristna pensionärer på Bahamas till uppenbara lurendrejare som bara ytterligare illustrerar poängen med dokumentären. Trots stilen så känns det aldrig som ett det narrativa greppet tar överhanden och överskuggar resten.

City of Ghosts (2017)

Vad som har föregått i Syrien under vad som känns en evighet är inget som undgått människor i denna del av världen. Att festivalen sedan har ett flertal dokumentärer på programmet som visar olika sidor av konflikten är oundvikligt. Denna dokumentär tillkännagavs för en dag sedan vid skrivande ögonblick som årets vinnare av publikpriset och det är lätt att förstå varför. Regissören från Oscarsnominerade Cartel Land har valt att fokusera på människorna bakom sidan Raqqa Is Being Slaughtered Silently, en sida som under lång tid givit en unik inblick i staden Raqqa under den så kallade Islamska Statens ockupation utav den. Det är väldigt få saker som den här dokumentären skyggar undan från och det inkluderar de hemska saker som stadens befolkning utsätts för. Berättandet växlar mellan dessa personer och det som hänt och fortsätter att hända nere i Syrien. Det sker sömlöst och vävs samman med flera sorgliga människoöden. Det är en magstark upplevelse, men om man vill veta mer och utsätta sig för detta så ska man inte leta längre än denna. En mycket stark upplevelse.