CPH:DOX 2017 – Journal #1

Blåsväder och kyla! Det var detta som för personlig del välkomnade till världens tredje största dokumentärfilmsfestival. Flytten från november till mars verkar åtminstone inte ha hjälpt med vädret då jag inte kan minnas att det varit sämre väder än detta.

Hur som helst så var det med en viss entusiasm som resan begav sig in mot Köpenhamn för att se vad årets festival hade att erbjuda. Dokumentärfilmer kan tyckas vara något som inte är för alla men det gäller samtidigt film och kultur i allmänhet. Kanske inte det allra mest lättillgängliga, men om det görs effektivt så har en bra dokumentärfilm förmågan att underhålla, informera, beröra och kanske till och med handling.

Först ut för dagen var en samling kortdokumentärer. För dig som läser kanske du känner igen det som den där kategorin på Oscarsgalan som blixtrar förbi så snabbt att du inte hann att uppfatta vad som var nominerat eller ens vann. Föregående CPH:DOX fick jag tyvärr inte möjligheten att se några kortdokumentärer som oftast är av det experimentella slaget. Det betyder då självklart inte att det är underhållande per automatik, mer intressant. Vilket är definitivt något man ska ha i bakhuvudet när man går och ser detta.

Project X and other shorts

Med samlingsnamnet så är det tydligt att en av dessa var huvudpunkten för visningen. Inte för att ta något ifrån de andra dokumentärerna, men en vidarespinn på Edward Snowdens avslöjanden var sannolikt den primära orsaken till att det var en relativt välbesökt salong.

The World (2017)

Finska Mika Taanila har här samplat från andra verk och bokstavligen vänt det på sitt huvud. Det är väldigt oklart exakt vad avsikten är, i synnerhet om man inte har sett dessa verk tidigare så blir det ännu mer otydligt. Personligen så fick jag inte så mycket ut av den och har riktigt svårt att säga någonting då den inte gav så mycket intryck.

Project X (2016)

Henrik Moltke har tillsammans med Laura Poitras, känd från Citizenfour och porträtterad i Snowden, gjort denna kortdokumentär om en byggnad i New York som känns för overklig för att vara sann. En byggnad som såg ut som en stor hårddisk och sedan visade sig vara det och en del av NSA/FBI:s övervakningsdel. På många sätt är det som ett reportage med voice-over men det är den där kittlande balansgången mellan fantasi och verklighet som gör denna kortdokumentär oerhört underhållande. Den kan definitivt starkt rekommenderas.

Coca Cola Internet (2016)

En slags videoessä om internet och hur allt brus påverkar budskapet. Finns inte så mycket att säga utöver att den är medvetet svår att hänga med i och bevisar därmed också sin poäng.

Evolutionary Jerks and Gradualist Creeps (2016)

Väldigt intressant idé att presentera en problemställning kring hur evolutionen fungerar genom att referera till kulturella såväl som biologiska fält och dra liknelser och var de skiljer sig. Ett kreativt och intressant grepp som ökar intresset för oss lekmän i ett område man inte känner till alltför mycket. Det underlättar ämnet men har ändå sin lilla bestämda nisch.

Efter dessa kortfilmer så blev det rundvandring och andas in den ”köpenhamnska” atmosfären som lämpar sig väldigt väl mot en dokumentärfilmfestival.

Cameraperson (2016)

En dokumentär utan en direkt fokuserad handling eller ämne var något som man med rätta kan vara skeptisk mot. Kirsten Johnson har jobbat som cinematograf på mängder av dokumentärer och har med det samlat ihop en ansenlig del material under dessa år. Vi får se små händelser och intervjuer från kanske ett tjugotal dokumentärer som av olika anledning berört Kirsten Johnson som hon gärna vill dela med sig av. Det är väldigt fängslande och underhållande porträtt och samtidigt ett dokument över hennes upplevelser i förbindelse av detta. En emotionell berg-och-dalbana så förundras man över hur den fångar ens intresse. Kanske är det eftersom den ger små bitar av varje händelse som gör att det aldrig blir för mycket på en gång. Det är den typ av upplevelser man gärna vill uppleva en gång och denna är en stark rekommendation och det var väldigt oturligt att denna missade en Oscarsnominering för denna är definitivt kvalificerad nog för det.

Untitled (2017)

Följande på föregående dokumentärs tema var det ännu en planlös dokumentär utan handling. Michael Glawoggers historia är dock än mer sorglig sådan då han avled i malaria under inspelningen av denna dokumentär. Den delar lite av samma ton som Cameraperson, dock är denna mer observerande och skildrar människors omständigheter och visar en annorlunda bild av flera afrikanska samhällen. Det är också när man låter dessa berätta historien istället för att själv påverka den som det framkommer ett mer genuint porträtt. Definitivt inte för alla men om man istället slappnar av och låter intrycken komma till en är det passande singulär upplevelse.