Dubbelrecension: Trainwreck & Dark Places

I skrivandets stund så befinner jag mig mitt i flyttbestyr och således blir det besvärligt för mig att hinna med att munvädra på sedvanligt videomanér. Film har jag dock alltid tid att se och min heder trogen måste jag naturligtvis redogöra för de senaste nypremiärerna som jag har sett. Det handlar om Trainwreck & Dark Places – en romantisk komedi och en thriller baserad på Gillian Flynns (Gone Girl) roman med samma namn. Låtom oss börja!

Trainwreck
http://www.imdb.com/title/tt3152624/?ref_=nv_sr_1
Regi: Judd Apatow
I rollerna: Amy Schumer, Bill Hader, Brie Larson m.fl.

Jag får medge att jag inte har haft så mycket till övers för Judd Apatows filmer tidigare och jag har knappt någon erfarenhet alls utav Amy Schumers standup-karriär. Således är Trainwreck inte en film som tycks helt och hållet upplagd för mig. Dock kan även jag erkänna att Judd Apatow har några fullträffar i sin filmografi så även om jag inte gillar hans ”brand” av komedi så kan jag fortfarande bli underhållen av och uppskatta t.ex. The 40 Year Old Virgin, Funny People och nu även Trainwreck.

För Trainwreck – som skildrar en karriärkvinna som njuter av det vilda singellivet med rader av one night stands, mängder av alkohol och ohämmat festande (spelad av Amy Schumer)  – är en väldigt charmig, välspelad och rätt så välskriven film. Formeln har vi ju sett tusentals gånger förut: personen med problem att binda sig träffar, vad som verkar vara, ”den rätta” varpå dennes liv spårar ur innan denne till slut vågar ta steget.  Här blir ett av de problem jag har med Apatows filmer väldigt uppenbart. Sällan skildrar de något vidare annorlunda eller utmanande som den romantiska komedi-genren kan dra nytta och lära sig av för att fräschas upp lite (rigid som den är) och det gör Trainwreck aningen lidande om man frågar mig. Dock vägs detta i Trainwreck upp av att Amy Schumer har författat charmiga och realistiska (om än aningen komiskt förstärkta) karaktärer med underhållande dialoger, uppblandat med Judd Apatows liberala (men ändå precis lagom uppstyrda) regi som lämnar utrymme för underhållande improvisation inom karaktärernas personliga ramar.

Bill Hader och Amy Schumer (som är filmens kärlekspar) har FANTASTISKT bra kemi som det smått omaka paret och utöver deras skådespeleri så är jag särskilt förtjust Colin Quinn som Amy Schumers karaktärs lätt dementa pappa. I övrigt så kan vi avnjuta väl tajmade och underhållande kändiscameos varav LeBron James, i rollen som sig själv, är den som glänser mest (kanske för att han får mest screen-time av alla cameos, men ändå).

Kort sagt så är Trainwreck en oförarglig, charmig och, framför allt, rolig romantisk komedi som jag kan rekommendera till alla som vill skratta på biografen kommande vecka och helg!

Betyg: 3,5 av 5 Munvädrare

Dark Places
http://www.imdb.com/title/tt2402101/
Regi: Gilles Paquet-Brennan
I rollerna: Charlize Theron, Nicholas Hoult, Christina Hendricks, Chloë Grace Moretz m.fl.

Gillian Flynn vann ju allas vår beundran i och med Gone Girl (och David Finchers filmatisering av den från förra året) och trots det så har jag ännu inte bemödat mig att läsa en enda av hennes böcker. Skämmes på mig, och då i synnerhet eftersom ännu en filmatisering av hennes verk nu kommit ut i form av Dark Places. Så hurdan är den?

Handlingen kretsar kring Libby Day (Charlize Theron) som 30 år efter att ha bevittnat sin bror mörda hennes mamma och hennes systrar blir ombedd att, mot betalning, assistera en klubb av true crime-entusiaster att knyta ihop en stort antal lösa trådar som de påstår finns kvar. Kan Libbys bror vara oskyldig trots allt?


I Dark Places återfinnes många utav de teman som man fann i Gone Girl, framför allt medias och människors morbida fascination för mordbrott samt deras självutnämnda rätt att lägga sig i dessa bortom sedlighetens och det sunda förnuftets gränser. Filmen har även den där mörka och dystra atmosfären blandat med en stor portion av cynisk realism som på alldeles egen hand kan ge fler kalla kårar än den läskigaste skräckfilmen om det utförs på rätt sätt. Dark Places gör tyvärr bara delvis detta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det är något som gör att denna till synes väldigt intressanta och raffinerade historia efter ungefär halva filmen blir….tråkig (i brist på bättre ord). Jag är inte 100% säker men det känns som en bra gissning att det är regin det beror på. Paquet-Brennan lyckas aldrig riktigt fånga den känsla och den atmosfär som man märker att själva intrigen och storyn har och därmed blir det svårt att behålla sitt engagemang när de stora avslöjandena kommer.

Som sagt så har jag inte läst boken så jag kan inte avgöra om det är en bra adaption, men jag kan med all säkerhet säga att Dark Places inte är så bra och så fängslande som den borde vara. Potentialen finns där, men det hade fordrats ett mycket bättre jobb på regi-fronten för att varenda droppe utav den skulle kommit till nytta. I slutändan blir alltså Dark Places inte särskilt sevärd. Den passerar gränsen för ”OK” och lite till, men när det är så märkbart att den kunde varit så mycket bättre så blir den inte mer underhållande än att den duger som tidsfördriv en seg vardagskväll.

Betyget blir: 2,5 Munvädrare av 5

Hälsningar
Henrik på Munväder