Dubbelrecension: En labyrint av lögner & Odödliga

Då och då måste vi ju faktiskt (likt SFs bioutbud) mixa upp hela Hollywood-röran med lite extra europeisk krydda och denna gång kommer det  i form av två bioaktuella filmer vid namn En labyrint av lögner & Odödliga; ett tyskt historiskt drama och ett svenskt romantiskt crimedrama. I vilken ände av smörgåsbordet skall vi börja?

En labyrint av lögner
Im Labyrinth des Schweigens
http://www.imdb.com/title/tt3825638/?ref_=nv_sr_3
Regi: Giulio Ricciarelli
I rollerna: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht m.fl.

Att vi får se tyska filmer som har temat ”göra upp med landets mörka historia” är inte ovanligt, och en får ju ge dem att det oftast handlar om riktigt bra filmer: Das Boot (1981), Undergången (2004) och i viss mån Die Welle (2008), för att nämna några.

En labyrint av lögner avhandlar detta tema på ett mer ”bokstavligt” sätt då den presenterar efterkrigstidens Tyskland, 1958, där stämningen fortfarande är tryckt och där människor och myndigheter helst inte vill kännas vid det blodiga världskriget och de grova brott mot mänskligheten som skedde i nazismens namn. En ung åklagare (Alexander Fehling) får ett fall på sitt skrivbord som berör en lågstadielärare som identifierats som en av de många SS-officerer som tjänstgjorde i Auschwitz koncentrationsläger och till hans förvåning verkar folk vara mer intresserade av att tysta ner det hela istället för att agera och ställa SS-officeren till svars för de brott som han påstås ha utfört under sin tid i lägret. Från den stunden börjar en rörelse ta sin början som kommer att innebära att det lilla åklagarkontoret söker upp så många de bara kan av alla de SS-officerare som fortfarande är i livet och på fri fot för att åtala dem och skipa rättvisa. I deras väg står patriotism, lojalitet och den starka viljan att glömma och förneka de brott som Nazi-Tyskland gjorde sig skyldiga till.

Jag gillade den här filmen redan 10 minuter efter att förtexterna rullat. Den har riktigt snygg och minimalistisk cinematografi som passar filmens efterkrigstid-miljöer perfekt. Som alltid från tyskarnas sida i dessa typer av filmer så är skådespeleriet absolut top notch och historiskt sett är det en väldigt intressant film vars tema för tankarna en aning till Hollywood-klassikern Dom i Nürnberg (1961).

Problemet är dock att filmen är väldigt ojämn. Ena stunden kan vi njuta av realistisk och kraftfull dialog i kombination med en raffinerat avhandlad intrig (man kan ju inte tro att det ska vara särskilt spännande att se byråkrater vända papper, men som vi alla vet så finns det filmer som klarar av detta) för att i andra stunden drabbas av scener som klumpigt klampar i sedvanliga klichéfällor och dialog som endast uppnår faux-intellektuella höjder. Karaktärerna är ena stunden intressanta och mångfacetterade, för att i andra stunden bli fullständigt endimensionella och börja agera ”out of character” enbart för att de forcerade momenten i manuset kräver det. Det är synd på en film som annars kunde varit så raffinerad rakt igenom.

Överlag så är det dock en intressant film vars tema och budskap utgör en viktig poäng i vårt samtida Europas oroliga samhällsklimat. Den är absolut sevärd, men tyvärr får man aldrig chansen att känna sig helt golvad utav den, såsom de ovan nämnda exemplen lyckades med.

Betyg: 3 Munvädrare av 5

Odödliga
http://www.imdb.com/title/tt3914324/
Regi: Andreas Öhman
I rollerna: Filip Berg, Madeleine Martin, Torkel Petersson m.fl.

För det första kan vi ju börja med att ta upp elefanten i rummet, det vill säga att Odödliga är en Bonnie & Clyde-historia. Det är en väldigt simpel liknelse, men rent tematiskt (ett kärlekspar på kriminell turné) så stämmer det rätt så bra. Utöver detta så är likheterna väldigt få och för min del gjorde det filmen till både en besvikelse och en positiv överraskning.

Handlingen, i korta drag, utgörs av att två människor, Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin), möts en natt i Stockholm varpå de åker iväg på en roadtrip till de norra delarna av Sverige där en intensiv romans börjar utvecklas i takt med att gränserna för vad som är ”normalt” och ”hänsynsfullt” börjar suddas ut. Så småningom spelar inget annat någon roll – minst av allt lagar och regler – än de två och den plats de befinner sig på.

Filmen vill gärna, på en del ställen, måla upp sig själv som viktigare än vad den egentligen är, vilket kan skyllas på den påträngande och faktiskt fullständigt obsoleta voice over-dialogen. Detta är något jag skulle irriterat mig väldigt mycket på om filmen inte varit så förbannat charmig och välspelad. Filip Berg och Madeleine Martin har perfekt kemi och ett utmärkt samspel som känns väldigt genuint och de är till och med så bra att de lyckas bära sina respektive irriterande voice overs till den grad att man inte tänker på hur onödig den är större delen av tiden. Det är en riktigt bra prestation som höjer dem långt över de flesta veteranerna inom den svenska skådespelareliten. Delvis bör detta också krediteras till regissören Andreas Öhman (som även skrivit manus och således även de obsoleta monologerna) som regisserat filmen på ett sådant vis att den skulle ha platsat utmärkt som en i raden av roadtrip-filmer à la Generation X från 90-talet. Det är en stil som verkligen klär den historia han har skapat här.

Men Bonnie & Clyde? Nej, Odödliga har MYCKET mer Thelma & Louise-vibbar över sig och det är det som gör filmen både till en besvikelse och en positiv överraskning. Hur gärna jag än hade velat se den hårdkokta, romantiska film som postern vittnar om så är historien om två människor som finner varandra i en till synes meningslös värld där de skapar sin egen mening tillsammans ett utmärkt substitut och även om filmen inte är helt och hållet klockren så är den fortfarande mycket sevärd!

Betyg:3,5 Munvädrare av 5

 

Hälsingar
//Henrik på Munväder