CPH:DOX 2017 – Journal #4

Festivalen går mot sitt slut och med det var det två emotsedda höjdpunkter som väntade att recensera innan man kunde sätta en punkt för årets festival. Resan tog sig ut till det danska hipstermeckat Nørrebro och Empire Bio för dessa två visningar.

SCORE: A Film Music Documentary (2016)

Med den ganska undermåliga titeln så handlar detta precis om vad man kan tro. Nämligen ett fokus på filmmusik och dess kompositörer. Delvist finansierad via Kickstarter så är detta ett ambitiöst försök att gå igenom filmmusikens historia. Den är fullspäckad med intervjuer med nästan de flesta man kan tänka på. Ganska standardmässig i sitt utförande vilket inte hindrar den från att visa sin kärlek till ämnet och dessa människors passion för det dem gör. Problemet med ambitionsnivån gör dock at den skrinnar förbi vissa delar väldigt snabbt. I synnerhet så nämns Ennio Morricone ganska kort i ett fåtal minuter medans andra kompositörer ges åtskilligt mer tid. Dessutom så djupdyks det inte speciellt mycket i vissa delar som man hade kunnat hoppats. Det är mer tydligt att denna dokumentär möjligen hade varit mer lämpad som en serie, vilket hade tillåtit varje del och ämne lite specialisering. Problemet i denna är främst att vissa delar av den framstår som väldigt ytligt, vilket nog inte är intentionen. För filmintresserade cok så är denna definitivt att rekommendera och egentligen spelar det absolut ingen roll vad jag än skriver för att de troligtvis kommer att kolla på den ändå. Och den är också sevärd av flertalet anledningar och fungerar utmärkt som en mjukstart in i filmmusik om man inte känner så mycket till den.

Voyage of Time: Life’s Journey (2016)

Vissa belackare skulle kunna påstå att Terrence Malick här har hittat sitt rätta element. Här behöver han nämligen inte regissera några människor (typ) utan kan fokusera på sina landskap och naturbilder. Dokumentären är av det slaget att den egentligen inte har någon handling. Låter det pretentiöst så är det förmodligen för att den gränsar i det området. Det är mer en skildring av universum och Jordens historia berättad ur olika epoker. Allt detta med Cate Blanchett som berättarröst. En röst som i sammanhanget tyvärr känns lite överflödig och hade gjort dokumentären bättre om den hade besparats den. Dess inkludering gör endast att förmätenheten blir alltmer tydlig i dokumentären som i övrigt är slående rent visuellt. Med undantag för en del specialeffekter som inte ser särskilt övertygande ut. Också det så kallade icke-narrativet fungerar hyfsat bra. Den berättar flera små historier som hänger ihop med helheten. Ska man summera ihop intrycken så är det en högst intressant upplevelse som helt klart hade tagit fördel om Terrence Malick bara skruvat ner anspråken en par nivåer, speciellt när det kommer till berättarrösten. Och förresten, Stanley Kubrick ringde och ville ha tillbaka sina grottmän och ”mänskligheten-i-ett-ögonblick”-montage tillbaka.

Årets CPH:DOX har varit en i princip enkom positiv upplevelse. Det har varit förvånansvärt fullsatt på nästan samtliga visningar vilket alltid är positivt. Det har också varit en förhållandevis proffsigt skött festival med hjälpsam personal som underlättat det för oss som rapporterar från festivalen. På grund av dessa upplevelser så hjälper det festivalen att växa och bli större och är förmodligen orsaken till den kraftiga tillväxten.

Det kommer troligtvis att tillkomma mer material från CPH:DOX de kommande veckorna, så håll utkik!