Bästa filmerna 2017 enligt MV-Tim

För er som inte vill besvära er att lyssna igenom flera timmars podcast där jag och Henrik i oändlighet diskuterar och argumenterar över våra val av förra årets bästa filmer så har jag för enkelhets skull sammanställt denna korta lista över de filmerna som jag tycker är bland förra årets bästa filmer. Som extra bonus har det tillkommit en film sedan podcasten spelades in, så även för de som lyssnade så finns det nytt material att hitta. I likhet med tidigare år är listan framställd utan en särskild rangordning utöver de tre sista filmerna som är de tre filmer som sticker ut lite mer än de andra. Jag kommer att inte vara långrandig utan vill gå rakt på sak.

Topplista utan inbördes ordning

Dunkirk (Dir: Christopher Nolan)
Christopher Nolan är den typen av filmskapare som man omedelbart blir intresserad av vad han än väljer att företa sig och hur han skulle välja att följa upp Interstellar från 2014 var det många som undrade, i synnerhet då filmen var väl mottagen men med ett blandat omdöme bland publiken. Sett ur de ögonen är Dunkirk kanske en ganska ologisk uppföljning på den. Inte för att en krigsfilm i sig själv är märkligt, utan den vinkel som han valde att göra den på. I sann Nolan-anda – med ett icke-linjärt narrativ som bjuder på sparsam dialog och istället fokuserar på flera sammanvävda desperata människoöden, briljant ackompanjerad av allt från bildspråk (frånsvenskbekantingen Hoyte van Hoytema), ljuddesign och musik som bygger på känslan av utsatthet och att tiden är på väg att rinna ut för de karaktärer vi följer. En film som är sammanskruvad och har en helhetskänsla som premiss snarare än handling men lyckas så väl att den definitivt platsar på denna lista.

T2: Trainspotting (Dir: Danny Boyle)
Tja, vi på Munväder har ju diskuterat detta tidigare om ”sena” uppföljare på gamla klassiker (kommer också nämnas senare i denna artikel) och en uppföljare på Trainspotting känns ju bara onödig, även om det fanns en novell redan eller ej. Men genom att återförena hela gänget både framför och bakom kameran så känns det mer betryggande. Det känns som en uppföljare som står på sina egna ben samtidigt som den metodiskt går igenom allt från samhällets förändring till hur farligt det kan vara att kika tillbaka på nostalgins rosaskimrande skär men också samtidigt hur man inte förändras allt för mycket oavsett hur gammal man blir eller ”renoverar” sig själv gör detta till ett välfungerande komplement till originalet. Samtidigt som den uppdaterar på det mesta från den första filmen har den också sina egna budskap och saker att göra. Och ja, på sina ställen minst lika flippad som sin föregångare och en underhållande färd.

Thelma (Dir: Joachim Trier)
Norges lite udda bidrag till Oscarsgalan som kanske var lite för mycket över i genreterritorie för akademin för att plocka med till sitt urval. Det som gör denna film så bra är dess mer naturalistiska och avskalade berättarform och fokus på mognaden för en ung flicka med en liten övernaturlig tvist. Genom att låta de mer fantastiska delarna ta mindre plats till förmån för mer karaktärsbyggande gör detta att det blir en film man kommer ihåg och hänger med en längre tid.

The Villainess (Dir: Jeong Byeong-Gil)
Sydkorea har poppat upp lite det senaste årtiondet som det ställe i Asien där de coola genrefilmerna görs nu för tiden och The Villainess räknas definitivt upp där. Där den kanske saknar en del skärpa när det kommer till karaktärsutveckling och narrativ gottgör den med råge när det kommer till kickass-action och actionsekvenser med flärd. Det här här filmen fullkomligt briljerar och står för några av årets mest fantastiska set-pieces, bland annat en fantastisk flytande sekvens som är gjord för att se ut som den gjordes i en tagning i förstapersonsperspektivet. Även om handlingen är underlägsen det rent visuella i filmen så fungerar den också i högre grad än vad många blockbusters brukar frammana i form av karaktärsutvecklign samt motivation

Blade Runner 2049 (Dir: Denis Villeneuve)
Apropås långt väntade uppföljare. När vi på Munväder hörde om att man var på väg att göra denna film var vi enormt skeptiska, då vi ansåg föregångaren höra till bland de främsta i genren. Den var heller inte i behov av en uppföljare, den slutade på ett sätt där man känner att man fick en tillräcklig avslutning för att vara nöjd, med några lösa trådar som man kunde sitta och fundera på. Ridley Scott och resten av teamet som ansvarade för utvecklingen av projektet gjorde rätt i att lämna över det till Denis Villeneuve med Roger Deakins på som filmfotograf, egentligen de bästa namnen man kunde nämna i samband med detta då deras respektive stilar lämpar sig så mycket till denna genre. Blade Runner 2049 gör nästintill allting rätt i hur man ska göra en uppföljare och en film av denna genre. Den bygger vidare på originalet och forskar vidare på teman den utforskade samt expanderar genom att utforska nya områden och prova på nya saker. Blade Runner 2049 känns bekant och ändå väldigt fräsch på samma gång, det är en svår balansgång som de verkligen har lyckats med. Det är lätt att bländas och distraheras av det rent visuella och tekniska med denna film men lyfter man på skynket lite så ser man ett oanat djup med intressanta karaktärsöden och flera berättelser.

Logan (Dir: James Mangold)
Är man inte rätt trött på filmer om superhjältar? Det tänkte nog regissören James Mangold när han skulle göra denna då den här filmen är hela den en antites mot allt vad superhjältefilmer handlar om. Samtidigt så lutar sig denna film och dess protagonist upp sig så mycket kring redan etablerad mytologi som redan skapats att den inte kan fly från sitt förflutna, vilket också lustigt nog filmen också handlar mycket om. Vi ser de bästa prestationerna någonsin som Hugh Jackman och Patrick Stewart gjort av sina karaktärer som man trodde man hade sett allt av. Men detta och mycket mer är vas m gör Logan och dess västerninspirerade historia så minnesvärd och helt klart bland det absolut bästa man sett i den snabbt växande superhjältegenren.

Wind River (Dir: Taylor Sheridan)
Taylor Sheridan regidebuterar och får det hela verka helt sömlöst i Wind River som känns som en spirituell uppföljare till ”Hell or High Water” och ”Sicario”. Han förmår att illustrera så mycket med så lite och istället för en massa informationstyngd dialog så får vi dessa ledtrådar i miljön och samhällskritiken som varit fast överhängande i alla filmer han varit inblandad i. Skådespelarinsatserna fungerar och det är svårt att inte känna sig rörd när det hela når sin konklusion.

Detroit (Dir: Kathryn Bigelow)
Oavsett hur denna historia hade berättats hade det varit problematiskt. Och Kathryn Bigelow är inte känd för att vara ängslig filmskapare. Hon tar itu med denna enormt kontroversiella händelse så sakligt och obehagligt som det behöver vara. Att se denna film är jobbigt, kanske därför filmen inte nämndes i sammanhang med galanomineringar, men det ska det också vara för att denna film hade inte varit möjlig att göra på något annat sätt. Rädslan och skräcken i ögonen hos karaktärerna vittnar om en oerhörd insats och i synnerhet sticker Anthony Mackie ut mer än vad han någonsin gjort innan.

War for the Planet of the Apes (Dir: Matt Reeves)
På något sätt en trilogi filmer som folk inte pratar så mycket om men likväl en fantastisk bedrift. Andy Serkis förtjänar så mycket mer än vad han får (senaste insatsen i Black Panther ett tydligt exempel på det) då han alltid givit 100% på att spela Caesar och ändå också samtidigt har humaniserat honom och stått för en fenomenal utveckling över tre filmer. Utöver det trent visuella har filmen också alltid haft en mänskligt perspektiv vilket är det som gjort detta till en såpass bra trilogi.

Darkland (Underverden) (Dir: Fenar Ahmad)
Det är inte ofta jag nämner dansk film. Anledningen till det är inte för att dansk film inte är bra utan för att det är sällan är en film som riktigt sticker ut. Darkland är en sådan film. Med en utgångspunkt i ett dödsfall inom familjen så ger sig huvudkaraktären Said sig ut på ett hämnarkorståg mot Köpenhamns undre värld för att rensa ut, trots att han lämnade den världen bakom sig. Sitt råa och osmickrande porträtt av karaktären och Köpenhamn, som är en karaktär i sig, är det som gör att den sticker ut och det känns som om denna har tagit inspiration från dels danska draman men också utländska thrillers och action.

Topp 3 utan inbördes ordning

Get Out (Dir: Jordan Peele)
Jordan Peele första färd inom filmskapande är en filmiskt mästerverk och fullträff direkt. Om man väljer att bortse från samhällskritiken och symboliken, vilket ger filmen sin spets, så är det här fortfarande en lysande thriller och skräckfilm med skrämmande vyer och obehagliga karaktärer. Det är dels det som gör att man kan diskutera denna film i oändlighet. Men filmen är så späckad med detaljer att även efter flera tittningar så upptäcker man fler detaljer som gör den så fullständigt briljant, för att inte tala om karaktärerna som inte känns som elaka karikatyrer förutom när det handlar om att betona en poäng. Get Out är en film som underhåller, får en att förskräckas och får en att skratta.

The Florida Project (Dir: Sean Baker)
Sean Baker har hållit sig lite i utgården av filmvärlden och verkar för tillfället inte ha bråttom med att göra påkostade filmer eller draman och har istället valt att fokusera på sina experiment som är enormt vällyckade. I The Florida Project får vi en stark kontrast mellan fattig och rik sett ur ett barns ögon under en varm sommarmånad i Florida. Med tanke på att nästan alla skådespelare är icke-professionella så vittnar deras prestationer om Sean Bakers förmåga som regissör som spelar på deras styrkor och får fram det mesta. För att vara en film med ett icke-existerande narrativ så är den oerhört fängslande eftersom karaktärerna är så intressanta som dem är. Och detta kombinerat med miljön och de paralleller som man gärna vill göra bidrar till varför detta är en av årets bästa filmer.

Lady Bird (Dir: Greta Gerwig)
Det sena tillskottet – men inget gott kommer för sent. Den semibiografiska historien om Christine (Saoirse Ronan), kallad Lady Bird, och hennes övergång till vuxenlivet är en överdådig affär men bara naturlig. Mamman spelad av Laurie Metcalf står för en väldigt mångsidig prestation och många kan nog identifiera sig med båda karaktärerna. Det är svårt att prata om Lady Bird utan att förstöra för mycket så jag kan bara råda folk som inte sett den ännu göra det så fort den har fått premiär i Sverige.