Munväder Valspecial 2014: Partiledarna och deras motsvarigheter i filmvärlden

Munväder förhåller sig ju inte till politik i sitt utbud, men en par små notiser är ändå på sin plats nu när valet 2014 är så nära förestående som det bara kan bli. Men för att rättfärdiga att vi ska ta upp något sådant när vi vanligtvis inte gör det så får vi ju också sätta vår egna lilla tvist på det hela. Därför har jag studerat partiledarna en aning (ganska så ytligt utifrån deras beteende och uppträdande i utfrågningar och debatter på sistone, men även en aning utifrån den politik de för och vill föra) och därefter skapat denna lista på vilka motsvarigheter de har i filmvärlden. Naturligtvis är inte alla jämförelser klockrena då partiledare har en tendens att vara så personlighetsbefriade som möjligt då de framträder offentligt, vilket kan göra det svårt att hitta drag som karaktäriserar dem. Således kan också några motivationer vara en aning nödtorftiga, men det är inte vetenskap vi sysslar med här. Det är lite lätt parodi/satir bara. Så håll till godo med denna lilla valspecial 2014 och om ni har några egna jämförelser så dela gärna med er av dem i form av en kommentar. Mycket nöje! //HS

SOCIALDEMOKRATERNA – Stefan Löfven
Motsvarighet: Charles Foster Kane (Citizen Kane)

A toast Jedediah! To love on my own terms!
Charles Foster Kane, 1941
Skål, Jämtin! För en regering på mina egna villkor!
Stefan Löfven, 2014

Löfven är en man från arbetarbakgrund som jobbat sig upp ifrån smutsen på industrigolvet till att bli högsta hönset i gräddhyllan av Sveriges socialdemokratiska fackförbund, inte helt olikt hur Charles Foster Kane arbetade sig upp i smöret genom att bygga Amerikas första och största tidning avsedd att rikta sig till gemene man i klassikern Citizen Kane(1941). Liksom Kane har också Löfven tagit det stora steget från en stor industri till politiken och även om skälen till varför är oklara så är det av största möjliga relevans för allmänheten. Kan man verkligen lita på att en industripamp kan föra politik som passar alla? Löfven, liksom Kane, är dock förvånansvärt hemlighetsfull med sina förehavanden trots att han är en person som som för allmänheten är högst relevant. De här männen är ju i en ytterst viktig position och bör således vara så öppna som möjligt, men istället tiger de och slänger sig med de mest populära flosklerna. Således hamnar de i en moralisk och ideologisk gråzon. Vems sida är de på egentligen annat än sina egna?

Vad kan vi då förvänta oss av Löfven om han blir vår ledande minister i morgon? Om Citizen Kane har lärt oss något så kommer det troligtvis bli en långsam spiral in i ensamhet och känslomässig tomhet för Löfven som kommer att försöka fylla tomrummet med kvinnoaffärer och materiella ting vilket i slutändan kommer att lämna honom ensam och övergiven i ett stort palats döpt efter någon mytologisk plats i Fjärran Östern. Citizen Kane 2014?

MODERATERNA – Fredrik Reinfeldt
Motsvarighet: Ernst Stavro Blofeld (Bond-filmerna)

I shall look forward personally to exterminating you, Mr.Bond
Ernst Stavro Blofeld, 1967
Jag ser fram emot att personligen utrota dig, Förmögenhetsskatten.
Fredrik Reinfeldt, 2007

Behöver man ens säga det? Kolla bara på dem! De är ju lika som bär. Reinfeldt må ju sakna den mysiga angorakatten och det karaktäristiska ärret, men låt oss inte glömma det faktum att Blofeld ständigt ändrat sitt utseende genom rekonstruktiv kirurgi för varje tillfälle han mött James Bond ansikte mot ansikte. Kan det kanske vara så att Blofeld gav upp sina planer om snabb och effektiv världserövring och nu istället jobbar långsammare genom att sälja vapen till krigszoner listigt förklädd som Sveriges statsminister? Då har han inte bara tillgång till en fantastisk plastikkirurg utan också något slags serum eller vaccin som håller honom vid liv i och med att han torde varit ganska till åldern kommen redan på 60-talet då han var ledare för spionorganisationen SPECTRE.

Blofeld är ju den ikoniska maktgalningen, men han framträder aldrig offentligt med det. Han sitter alltid tryggt gömd med stolsryggen vänd mot alla de som får äran att konversera med honom, klappandes sin (liksom han själv) ovanligt sävliga angorakatt. Kan det vara så att Reinfeldt (till och med ändelserna på efternamnen är misstänkt lika) själv sitter lugn och sansad i en liknande position då han med en hypnotiskt stillsam röst och gömd bakom en ridå av välvilja och solidaritet, ger order om att montera ner allt vad välfärd och social trygghet heter? Vem vet? De är sannerligen två mystiska herrar de där Blofeld och Reinfeldt.

MILJÖPARTIET – Gustav Fridolin/Åsa Romson
Motsvarighet: Chance the Gardener/Louise Sawyer (fr. Being There, 1979/Thelma & Louise, 1991)

As long as the roots are not severed, all is well. And all will be well in the garden.
Chance the Gardener, 1979
Så länge vi bryr oss om miljön så är allt bra, och kommer att fortsätta vara bra i Sverige.
Gustav Fridolin, 2014

Get away from her you fuckin’ asshole or I’m gonna splatter your ugly face all over this nice car.”
Louise Sawyer, 1991
Bort från kolkraftverken jävla miljöskurkar annars kommer jag pryda era vackra stadsjeepar med resterna av era fula ansikten!
Åsa Romson, 2014

Chance the Gardener är en väldigt ytlig och blygsam man med oerhört lite erfarenhet av den verkliga världen, nästan lite valpig på ett sätt. Hans världsbild är helt och hållet formad av vad han sett på TV och det han är bäst på är således att yttra sig i tomma floskler och ta hand om sin trädgård. Nu vet jag inte om Fridolin har någon trädgård (men han diggar ju miljön eller hur?) men likt alla andra politiker så har yttrar han sig mestadels i tomma floskler och för sig med en viss osäkerhet, precis som Chance. Det finns såklart en viss skillnad då Chance inte direkt menar vad alla andra tror att han menar när han säger saker som citatet ovan, vilket Fridolin naturligtvis gör. Det kanske är en bra sak, egentligen? Lite mindre cynism och lite mer drömmande kanske inte är helt fel alla gånger.

Romson är lite mer självsäker än sin partikamrat men mycket mindre framträdande, liksom Lousie Sawyer ständigt är en aning mer självsäker och världsvan men ändå mer tillbakadragen än sin partner in crime, Thelma, i filmen Thelma & Louise(1991). Hon kan ilskna till rätt så rejält när det kommer till vissa beröringspunkter, men likväl har hon också vissa anlag för att vara lite av en kappvändare. Åtminstone när det kommer till att anamma tillvägagångssätt som är relativt förenliga med hennes egna värderingar. Romson är således den ena sidan av ett och samma mynt; det vill säga den sida som oftast hamnar neråt när man singlar slant men som egentligen är mest viktig eftersom den anger myntets värde.

FOLKPARTIET – Jan Björklund
Motsvarighet: Ed Rooney (Ferris Bueller’s Day Off, 1986)

Last thing I need at this point in my career is fifteen hundred Ferris Bueller disciples running around these halls. He jeopardizes my ability to effectivley govern this student body.
Ed Rooney, 1986
Det sista vi behöver i skolan är en massa flummiga sosseungar springandes i varenda korridor. Det skulle äventyra vår förmåga att ställa krav på dem redan i lågstadiet!
Jan Björklund, 2002

Herr Björklund skulle nog vara den typen lärare/rektor som man skrattade åt i skolan p.g.a. hur allmänt uppblåst och auktoritär han vill verka men inte riktigt lyckas vara på grund av att han helt enkelt varken har pondus, förstånd eller någon som helst organisatorisk förmåga. Han är den typ av lärare/rektor som hamnat i sin position tack vare skamlös svågerpolitik till skillnad från många andra som istället finns på plats tack vare deras läggning för pedagogik och talang för att förmedla kunskap till andra människor. Således är likheterna med Ed Rooney i 80-talstonårskomedin Ferris Bueller’s Day Off(1986) ganska så slående.

Ed Rooney tolererar minsann inget flum! Det ska vara ordning och reda, städat och rent och eleverna som står under hans beskydd ska vara lydiga och ordningsamma trupper som respekterar honom. Att han inte har någon respekt för elever är irrelevant för han är minsann VUXEN och befinner sig på en VIKTIG POSITION. När det inte går bra för honom så skyller han snabbt ifrån sig på någon annan och då är det eleven Ferris som är den ständiga orsaken till alla Rooneys problem. Lite som när Janne gärna skyller skolans förfall på allt annat än att han drivit en förvirrad och statusfixerad skolpolitik. Han är ju faktiskt i en VIKTIG POSITION och han kan ju omöjligt ha hamnat på denna VIKTIGA POSITION genom att göra fel, eller hur?

CENTERPARTIET – Annie Lööf
Motsvarighet: Norma Desmond (fr. Sunset Boulevard, 1950)

We didn’t need dialouge! We had faces!
Norma Desmond, 1950
Jag behöver ingen plan! Jag har visioner!
Annie Lööf, 2014

Lööf är lite av ett mysterium. Ordet ”världsfrånvänd” är osökt något som kommer till en när man hör henne raljera för vad som nog måste vara Sveriges mest beiga parti. Men det är inte det som gör att hon påminner en hel del om Norma Desmond från noir-klassikern Sunset Boulevard från 1950. Norma Desmond är en bortglömd och tillbakadragen skådespelerska som fortfarande lever kvar i sin forna glans dagar. Hon pratar ständigt om hur begåvad hon är och hur lyckad hennes karriär har varit och förbehåller sig något slags mervärde över andra människor. Samtidigt så har hon ett sätt att prata och föra sig på som gör att man känner att ett fullständigt nervöst sammanbrott är väldigt, väldigt nära då hon ständigt spänner sin glansiga och tomma blick i den hon pratar med och ler sitt smått psykotiska leende. Ett sätt som enligt mig är väldigt nära besläktat det Annie Lööf har då hon framträder å Centerns vägnar.

Norma Desmond lever i alltså fullständig förnekelse och är så pass världsfrånvänd att hon inte kan se att resten av världen har vänt henne ryggen (lite som Alliansen nog skulle vilja vända Centern/Lööf ryggen. Är inte det blocket lite väl blått för henne och hennes parti?) och inte tycks förstå att världen inte kan fungera på endast hennes villkor. Desmond (SPOILER) föll slutligen ner helt och hållet i galenskap så låt oss hoppas att Annie Lööf inte går samma väg efter valet. Det vore nog inte särskilt roligt för någon.

SVERIGEDEMOKRATERNA – Jimmie Åkesson
Motsvarighet: Calvin Candie (fr. Django Unchained, 2012)

You see, the science of phrenology is crucial to understanding the separation about two species. In the skull of the African here, the area associated with submissiveness is larger than any human or other sub-human species on planet Earth.
Calvin Candie, 1859
Ni förstår, invandringsstopp är avgörande för att kunna stoppa muslimer att ta över vår kultur. En muslim är mycket mer benägen till våld och sverigefientlighet än någon annan omänsklig art i världen.
Jimmy Åkesson, 2007

Åkesson må inte ha samma känsla för stil och smak eller samma heta temperament som Calvin Candie har. Inte heller kan man hitta samma självsäkerhet och vältalighet hos Åkesson men trots detta är de väldigt, väldigt lika. Det första och främsta man kan peka på är naturligtvis rasismen som ständigt ursäktas med s.k. vetenskapliga fakta, i Åkessons fall med siffertrixande statistik (kanske heter det räkneexempel?), i Candies fall med den högst falska ”vetenskapen” frenologi.

Vad som är den mest intressanta likheten enligt mig är dock att båda har en väldigt romantiserad bild av ett visst land och en viss kultur. Candie är självutnämnd frankofil, det vill säga har ett omåttligt intresse för Frankrike och fransk kultur, trots att han aldrig satt sin fot i Frankrike och inte talar en enda mening av det franska språket. Låter inte det väldigt mycket som Åkesson och hans bild av Sverige som ett trevligt land med en ofelbar genpool där det inte är något som helst konstigt med att gå i folkdräkt och där demokrati innebär att man själv får kritisera vem som helst lite hur som helst medan man själv är helt undantagen från allt vad konstruktiv kritik heter? Romantiserat, minst sagt även om det kanske inte är samma sorts affekt som den Candie har för Frankrike.

VÄNSTERPARTIET – Jonas Sjöstedt
Motsvarighet: Otis B. Driftwood/Rufus T. Firefly/Jeffrey Spaulding (fr.A Night at the Opera, 1935, Duck Soup, 1933, Animal Crackers,1930)

Look at Chicolini. He sits there alone, an abject figure….
Rufus T. Firefly, 1933
Titta bara på Björklund ståendes där, en eländig figur….
Jonas Sjöstedt, 2014

Driftwood/Firefly/Spaulding är tre karaktärer som i princip är exakt samma karaktär. Groucho Marx spelade i ganska stor mån sig själv i alla Marx-filmer och dessa tre mest kända är i personlighet och tillvägagångssätt väldigt lika varandra liksom att dessa tre har en del likheter med Vänsterpartiets egna Jonas Sjöstedt. Driftwood/Firefly/Spaulding har alltid en vass kommentar eller pik redo att slå närmaste person i ansiktet med och de tycks inte lägga särskilt stor vikt vid om denna blir förolämpad eller inte. Det är bara något som tydligen måste sägas, oavsett vem det är man tilltalar. Sjöstedt är, likt dessa karaktärer, inte heller rädd för att pika, slänga allehanda förolämpningar omkring sig och alltid ha svar på tal och han ger intrycket av att vara väldigt stolt över denna egenskap med tanke på hur mycket han använt den inför det senaste valet.

Driftwood/Firefly/Spaulding har inte mycket till övers för floskler men det hindrar dem inte direkt från att slänga sig med sådana själva även om de paketerar dem lite mer rättframt och rakt än vad många andra personer gör, liksom Sjöstedt. Han är säker på sin sak och vägrar prompt att hymla med det utan upprepar det istället gång på gång (på gång) med ett överlägset och smått hånfullt leende på läpparna. Får han en betydande position i regeringen så hoppas jag på en hög kvot av slapstick-komedi i enlighet med Marx-brödernas karakteristiska humorformel.

KRISTDEMOKRATERNA – Göran Hägglund
Motsvarighet: Eli Sunday (fr. There Will Be Blood,2007)

Oh! God’s completely failed to alert me to the recent panic in our economy and this!
Eli Sunday, 1927
Ack! Gud gav mig ingen varning om att skattesänkningarna inte skulle påverka äldreomsorgen positivt!
Göran Hägglund, 2014

Eli Sunday kan tyckas vara en väldigt omtänksam och folklig person som tack vare sin list och sitt position som religiös ledare kan dra fördel av en utsugare som Daniel Plainview både för egen del och sin flocks del. Men man behöver inte kolla särskilt noga för att se vilken opportunist han egentligen är. Och trots att det finns människor som lyssnar på honom så är hans inflytande inte så mycket mer än noll när det kommer till kritan. Det lilla stöd han har kommer av att han faktiskt inbillar sig själv att han gör en god sak och att det är andra människor som är principlösa. Han har ju läst bibeln och alltså vet han folks bästa, eller hur?

Samma sak kan sägas om Göran Hägglund. Hans synsätt på världen är förlegat och således är det ingen av betydelse som finner honom intressant utan mest lyssnar på han och hans parti för att de är så illa tvungna. Vad Hägglund säger kan knappast heller härledas till något annat än personlig vinning för hans egen del och den elit han tillhör än vad som står i bibeln. Hägglund, likt Eli Sunday är således en falsk profet, en hycklare och en charlatan. Han har bara för lite kännedom om världen för att inse det själv.

Jag hoppas denna lilla valspecial 2014 har varit till er belåtenhet. Se nu till att ni röstar i morgon om ni inte redan gjort det. Som Tim skrev i sitt förra inlägg så är det ju naturligtvis ingen skyldighet, men det är en demokratisk rättighet som bör respekteras. Att masa sig iväg till närmaste vallokal är ju inte särskilt svårt, eller hur?

Med vänligaste av hälsningar
//Henrik på Munväder